Konsert

Franska Trion

Plats: Acusticum, foajén

Längd: Drygt 70 minuter

Publik: Vi är väl uppåt 40 personer

Ja, var börjar man? Det här går utanpå det mesta. Franska Trion är en speciell, ja helt egen upplevelse. De är svåra att greppa och sammanfatta i sin blandning av rock, jazz och annat, men desto lättare att ta till sitt hjärta.

I centrum finns pianisten, textförfattaren och sångaren Matti Ollikainen i ett unikt konstnärskap där han tillsammans med kontrabasisten Viktor Turegård och trummisen Christoffer Cantillo får det att svänga gång på gång på gång.

Ullatti-sonen har spelat på Piteå dansar och ler med andra konstellationer och han tycker att det är skönt att få andas norrbottnisk luft för ett tag får vi veta. I övrigt får musiken sköta snacket.

Häftiga stunder som "Allting är sig likt" och den helt grymma boogie woogie-urladdningen i konsertens mitt är viktiga för temperaturen i konserten.

Bäst gillar jag dock de lugnare stunderna, där Ollikainens texter får en mer framträdande roll. Den svärtade promenadlåten "10 år" svänger gott,  balladerna "Hägringen" och "Dom ensammas planet" visar fina prov på hans vardagsnära betraktelser och jag tänker på visst släktskap med Kjell Höglund.

Men det är när han blir ensam vid pianot, i en blottande relationsberättelse som vandrar över ett år, från en vinter till en annan (på låtlistan endast kallad "Solo") som vi får konsertens allra starkaste stund. Jag sitter i tårögd förundran inför den finlemmade magin.

Matti Ollikainen har måhända ingen "stor" röst, men där finns en darrande intensitet och en nerv som är perfekt till hans texter.

Det är främst den "vanliga" repertoaren man lutar sig mot, men vintriga bitar finns insprängda. Inledningen med en John Holmskt försiktig "Nu tändas tusen juleljus" är magnifik och Matti Ollikainens nakna oförställda sång uträttar små underverk. Texten har väl aldrig låtit mer innerlig. Det är ord lagda i bräckliga lerkärl och låten är det totala botemedlet mot skvalradions rådande julattack. "Nej se det snöar" levereras med groove som får kälkbackens pudersnö att yra och "O helga natt" dras ungefär så långt det går från Jussi Björlings insjungning. Det är faktiskt befriande att få höra den sjungen med små bokstäver.

Matti Ollikainen är en grym konstnär i både ord och ton. En ny bekantskap som jag kommer att återvända till och förmodligen helt utan kopior i Musiksverige. Upptäck!