KRÖNIKA
Det nya året är här, och likt Kafkas karaktär Gregor Samsa finner jag mig själv förvandlad till insekt. Jag gillar inte nyår, och jag slår vad om att förvandlingen av Kafkas tragiske doldismartyr inträffade på nyårsafton. I egenskap av världens bästa novell har "Förvandlingen" dessutom gett oss en av världslitteraturens mest klarsynta insikter: Det är svårt att sova när man tvingas ligga på rygg.
Om jag tycker att nyåret är illa tycker nog Australiens djur att jag bör tagga ner och chilla i den modesta vintervärme som vi tillskriver januari månads genomsnittliga 0,85 plusgrader. David Wallace-Wells håller nog med. Denne skrev nyligen en text som publicerades i DN där han oroas över bristen på empati för klimatkrisens avlägsna offer. Det kan väl hypotetiskt ligga något i detta, men jag kan inte låta bli att bli skeptisk. Inte nog med att hundratals miljoner kronor samlats in till hjälp med bekämpning av bränderna. Frågan kvarstår också vem som är hjälpt av empatin.
Begreppet "compassion fatigue" (ungefär "medkänsletrötthet") beskriver ett tillstånd av avmattad förmåga till medkänsla med andra människor. I en ständig ström av exponerat elände, hunger, klimatkatastrofer och krig riskerar vår förmåga till empati med offren att avtrubbas. Att döma av debatten kring flyktingar, tiggare och bemötandet av kriminella är begreppet onekligen relevant. Varför skulle klimatförändringarnas offer vara annorlunda? Och vidare, vad har empatin för betydelse?
Empati är överskattat i bemärkelsen krishantering. Förmågan till identifiering med andra människor är förvisso en fördel när det kommer till kollektivt samhällsbygge. Den är också grundbulten i alla mänskliga relationer. Däremot leder den ofta vilse när det kommer till att lösa tekniska problem. Empatin och ångesten som enormt många människor känner inför klimatet och dess offer skapar mer problem än det löser. Det är nämligen goda intentioner, handling, applicerad vetenskap och viljan till förbättring som skapat den här röran från början. Som filosofen Pascal skrev för 370 år sedan: "Alla människans problem härstammar från hennes oförmåga att sitta still i ett rum". Ack så rätt han hade.
Det finns en hysteri kring klimatet just nu där många känner att vi måste skrida till omedelbar handling; att vi med de goda avsikterna som förevändning och empatin som alibi till varje pris måste göra något och att vi måste göra det nu. Detta är fel. Som den gamle marxisten Slavoj Zizek skriver: "Det finns situationer där det enda verkligt praktiska att göra är att motstå impulsen att handla och istället avvakta i tålmodig, kritisk analys". Aldrig har detta varit så sant som i bemärkelsen klimatfrågan.
Och detta är just vad vi bör göra, och det enda vi kan göra för att skapa skillnad. Då menar jag inte att vi ska fortsätta som vanligt. Jag menar att vi ska stanna upp och sitta ner. Avboka semesterresan, parkera bilen, dra ner konsumtionen till ett minimum, ät mindre, drick mindre. Läs en bok eller lägg er och sov. Gjorde vi detta skulle de individuella klimatavtrycken minska, och vi skulle hinna tänka. För hur fan ska vi lösa detta riktigt? Går det ens att lösa? Frågan är bortom komplex, och klimatet är inget vi fixar genom att på impuls boka en resa till Australien för volontärarbete.
Därför uppmanar jag alla att chilla i de genomsnittliga 0,85 plusgrader som januari 2020 erbjuder i norr. Sätt empatin på kylning, den hjälper ingen. Det är inte läge för hysteri.