Moderna röster och tyst musik

Två av varandra " oberoende bilder, som tillför varandra något när de visas tillsammans. Så kan begreppet diptyk förstås och det lyckas Piteå kammaroperas nya uppsättning göra av de här två berömda verken.
De gemensamma beröringspunkterna är många, till exempel den musikaliska sättningen, den religiösa tematiken, den frånvarande verkligheten, de återhållsamma uttrycken, det makabra i det vackra, det vita skenet och det röda blodet.
Sådant förstärks på alla plan i föreställningen, som börjar med Pierrot i månsken.

"Sveriges modernaste röst" brukar Norrbotten Neo kallas, men efter solisten Sofia Jernbergs berättarinsats tänker jag att den rösten måste det vara hon som äger.
Eftersom verket är atonalt, helt utan melodi, är jag förbluffad över hur harmoniskt hon framför texten, med en skärpa som utmanar all annan artikulation.
Enligt kompositörens anvisningar sjunger hon inte den tyska texten. Hon deklamerar inte heller.
Det begrepp som brukar användas är talsång, vilket jag personligen associerar mera till opera- och romansröster.
Sofia Jernberg är en kändis i jazzvärlden, men sådana kopplingar får jag inte heller trots att hon sjunger med mikrofon.
Det jag hör är något helt eget, ett musikaliskt och språkligt konststycke som forsar fram med osviklig rytmik och exakt känsla för avstånden tonerna emellan - och mellan bokstäverna i orden.
Sångerskan rör sig på scenen men agerar ytterst stillsamt och låter rösten göra jobbet.
Neo vistas i månlandskapet på ett självklart sätt. Instrumenten, framför allt pianot, understryker bilden av klanger och puls som kräver precision för att inte överdrivas.
Dikterna i sångscykeln är nämligen små berättelser att ömsom förfäras av, ömsom le åt.
Vissa är fyllda av vemod, andra av vardagsrealism, några av groteska drömmar och så vidare.

Den svenska texten rullar fram i fonden även i den andra akten, som sjungs på italienska.
Scenens mittpunkt är fortfarande den mer än lovligt banala månskäran, som i kombination med stilen på nunnans huvudduk får mig att undra om det möjligen finns några muslimska referenser som gått mig förbi.
Men månen har här vänts och blivit ett altare dekorerat med kors och stearinljus, så jag avfärdar dessa tankar.
Mezzosopranen Monica Danielson som specialiserat sig på nutida musik, gestaltar karmelitnunnan som på 1500-talet var tyst i långa perioder. Då och då sprutade orden ur henne likt störtskurar och hon blev helgonförklarad, eftersom hennes hänryckta drömbilder sågs som profetior.

Ensemblen tar ett fast grepp om tystnaden i musiken, instrumentens tystnad ljuder som knappt hörbara andetag och hjärtslag.
Orkestern symboliserar också de åtta noviser som skrev ner allt som exploderade ur Maddalena dei Pazzi när hon väl öppnade munnen.
Monica Danielson agerar inte heller hon nämnvärt, men har sådan intensitet och fart på det talsjungna framförandet att italienskan låter nästan som ett nonsensspråk. Ändå är intrycket distinkt tack vare en beundransvärd röstteknik, samt lyhördhet från Neos sida. Detta till trots är 20 minuter vad jag maximalt orkar med.
Jag har inte kunnat fantisera fram egna drömbilder, däremot är känslan av att tysthetens långa intervaller skapat ett spänningstillstånd - både i salongen och i min egen kropp - överväldigande.
Men jag är glad över att ha fått se och höra den här musiken från olika 1900-talsdecennier i form av en diptyk, där den ena delen berikar den andra.