Lenita Andersson är uppvuxen i Öjebyn och bosatt i Luleå. I lördags hade hon vernissage i konsthallen på Stadsbiblioteket i Piteå. Hon har gått Sunderbyns folkhögskolas konstlinje i tre år och sedan fortsatt med en ettårig distansutbildning vid Falkenbergs konstskola.
Så sent som i februari i år hade hon sin första separata utställning, i Haparanda konsthall.
- Jag kommer att söka konsthögskola också, men det är svårt att komma in. Jag lever väldigt knapert och jobbar extra på ungdomsgård för att kunna hålla på med konsten. Jag har bestämt mig för att satsa på den, säger Lenita Andersson.
Svårt med begränsning
Hon förklarar att det är på senare tid som hon har börjat söka sig utåt, efter att tidigare enbart ha målat och tecknat för sig själv.
- Ekonomiskt har ingenting hänt, men själsligen har det börjat lossna. Nu gör jag det här fast jag inte vet hur allt kommer att
utveckla sig, konstaterar hon.
Just nu söker hon en ateljé
efter att ha lämnat den hon tidigare hade i Gammelstad.
Där ska hon, förutom att teckna och måla, även tillverka handgjort kakel och annat i keramik.
- Jag tycker om att göra många olika saker. Att jag har svårt för att begränsa mig innebär både för- och nackdelar, resonerar hon.
Gillar släta ytor
Teckning verkar vara det som ligger henne varmast om hjärtat, vilket hon bekräftar:
- Linjerna känns lättast för mig att jobba med. Det är mera direkt än att måla tycker jag. Tidigare använde jag inte färger när jag tecknade, det har jag börjat med på senare tid.
Även när Lenita Andersson målar, vill hon att underlaget ska kännas slätt - som när hon tecknar på vanligt papper.
- Jag använder akrylfärger på vanligt spännpapper eller mdf-skivor, för att det underlaget påminner om tecknandet.
- Jag tycker absolut inte om att måla på duk, säger hon bestämt och pekar sedan på en målning där underlaget trots allt har en aning struktur.
- Men träytan som jag målat på är ändå hård, det tycker jag bättre om än det mjuka i en duk.
Fint och inte fint
Det äldsta av de verk Lenita Andersson visar är ett par år gamla, andra är helt nygjorda.
- Jag har tagit med det som jag tycker passar i lokalen, säger hon angående motiven och formaten och tillägger:
- Oftast börjar jag jobba utifrån en idé, men jag brukar inte kunna kontrollera vart det bär iväg.
-Bilderna brukar ändå passa tillsammans för det mesta. Det mesta har jag gjort ur fantasin, till exempel alla blyertsteckningar utom en.
Lenita Anderssons bilder befolkas av lekfulla människor i harmoniska färgskalor och luftiga miljöer, inte sällan med något moment som överraskar betraktaren.
Hon säger att det beror på att hon alltid fått höra att hon varit en "duktig flicka".
Nu vet hon inte om hon vill vara det längre och det är alltså den tvehågsenheten som märks i hennes konst:
- Jag slits mellan viljan att vara duktig och göra något fint, kontra viljan att inte alls vara duktig och istället skapa något som inte nödvändigtvis är fint.