Den svartsynta kan förmodligen tala om backlash och peka på ett sexualiserat samhälle där unga kvinnor tuktar sina kroppar, istället för att som 70-talets kvinnor frammana bilden av "den stolta, starka kvinnan med funktionell kvinnokropp som inte gick att trycka ner". Det går också att peka på att det fortfarande är långt till lika lön mellan könen.
En kvinnorevolt
Det där vet och nämner givetvis Ebba Witt-Brattström, men när hon pratar inför en stor publik på Krokodil i Piteå, så ligger fokus på den växande kvinnorörelsen och revolten på 70-talet. Närmast programenligt inleds kvällen med Margareta Garpes och Suzanne Ostens talande kampsång "Vi måste höja våra röster (för att höras)" från pjäsen "Jösses, flickor" (1975).
En pjäs som fick en svartsyntare fortsättning för några år sedan och det har Ebba Witt-Brattström svårt att förhålla sig till.
- Jag blev jättedeppad och kände skam. Lyckades vi 70-talskvinnor inte bättre.
Skrivit bok
Så hon skrev boken "Å alla kära systrar" om kvinnokampen på 70-talet, där hon själv i högsta grad var delaktig. Redan som 18-åring tog hon ivrigt steget in i Grupp 8-gemenskapen och blev aktivist. Hon kände att hon måste berätta om denna tid av frigörelse då systerskap var en politisk handling. Det finns säkert ett mått av nostalgi i den resan, men det är självfallet än viktigare att beskriva den här högljudda och livliga delen av kvinnorörelsens historia.
- Jag hittade två konsumkassar fulla av dagböcker, klipp, kalendrar, protokoll och foton. Ja, allt rörelsematerial, men även om det byggde på gemenskap, så kände jag att det är viktigt att göra klart att det här är min bild av historien, säger Ebba Witt-Brattström.
Kanske naiva
Det var en kampsugen jättevåg som rullade fram och inspirerade av Womens Liberation skallade slagorden "Gråt inte, gör motstånd, var glad, gå till angrepp". Målet var breda lösningar för alla kvinnor (och män) och Witt-Brattström jämför en smula dystert med dagens melodi som snarare handlar om individuella lösningar.
Ebba Witt-Brattström citerar de danska rödstrumporna med orden "Res er kvinnor, inte för att bli män, utan för att bli fria" och hon har givetvis poäng när hon hävdar att historien om den svenska kvinnokampen i många stycken är en framgångssaga.
- Men kanske var vi naiva när vi trodde att allt gick att förändra och att vi var framme.
Svartsynt eller inte, men det där golvet som borde vara ett jämställdhetens hus idag har både dragiga fönster och otätt tak. Textraden "Å, å, å, tjejer, Å, å, å, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras" har fortfarande relevans.