Arne Sucksdorff fuskade med sanningen
Det finns dokumentärfilmare och dokumentärfilmare, alla omfattar inte det ursprungliga dokumentära renhetsidealet. Den världsberömde filmaren och regissören Arne Sucksdorff (1917-2001) hörde till de mer odogmatiska dokumentärfilmarna.
Den berömde svenske dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff var inte främmande för att manipulera verkligheten i sina naturfilmer, exempelvis "En sommarsaga" från 1941. Han var långt före sin tid.
Foto:
En norm för dokumentärfilm är att den ska återge verkligheten som verkligheten skulle ha sett ut även om kameran inte hade funnits där. Den normen följde inte Arne Sucksdorff, den ryktbare svenske dokumentärfilmaren (han regisserade förvisso även spelfilmer som "Mitt hem är Copacabana" från 1965 och "Pojken i trädet" från 1961).
Fick en Oscar
År 1948 fick Sucksdorff en Oscar för sin kortfilm "Människor i stad".
- Han var dock inte bäst på att skildra människor, utan djur, sade Leif Furhammar och tillade att Sucksdorff hade ett särkilt gott öga till rävar.
Den klassiske naturfilmaren bygger sig ett gömsle, gärna i närheten av ett bo, och sätter sig där med kameran redo och väntar, och väntar och väntar på att djuren ska dyka upp för att låta sig filmas. Enligt detta ideal ska naturen dokumenteras helt opåverkad av människans och kamerans närvaro; det är nästan en moralisk hållning, sade Furhammar.
Arne Sucksdorff föraktade den sortens naturfilmare som satt och häckade i sina gömslen. Han ansåg att det var värdelöst både ur estetisk synpunkt och som sanning om naturen.
Om att bli vuxen
Även Sucksdorff hade vissa sanningskrav, men han var inte främmande för att hjälpa naturen på traven i sina filmer, för att manipulera helt enkelt. Vi fick se exempel hämtade från bland annat "En sommarsaga" (1941). Det är en berättelse om en liten räv som kommit bort från sin mamma, fast egentligen handlar filmen om vad det vill säga - för rävungar och människobarn - att bli vuxen.
- Ingenting i filmen är autentiskt eller äkta, påstod Furhammar och påpekade att inga av de medverkande djuren syns i bild samtidigt; vare sig räven, falken i trädet som käkar på en tofsmes eller skalbaggen som rävungen får hålla tillgodo med är ens filmade samma dag. Men i händerna på en mästare, med hjälp av regi, klippning och en beskäftig speakerröst ges tittarna illusionen av att djuren interagerar. Så jobbade Sucksdorff ofta.
- Han hade total kontroll över sina djur, de var hans fångar. Han drog sig inte för att styra och ställa med djuren och naturen, precis som i vilken spelfilm som helst.
Så jobbar vi med nyheter