När jag fick hela Ebba Gröns diskografi i present började formandet av vad som skulle bli mitt musikaliska revir. Sedan dess har Joakim Thåström följt mig genom livet och blivit det närmaste man kan kalla en husgud för mig. Ett epitet han har för många, från så olika generationer, och fortsätter få för nya beundrare. Det är därför alltid en speciell känsla att se "Pimme" på scenen, men jag tror aldrig jag har sett honom bättre än under den här turnén. Stoppet på Piteå dansar och ler är inget undantag.
När han klädd i grå kostym och hatt svajar ut på scenen strålar det av pondus kring en av svensk rocks största, om inte den största. Omringad av ett uppbyggt industrilandskap av korrugerad plåt inleder han med "En kort biografi med litet testamente". Det är lugnet före stormen, den välljudande, som ska komma.
För varje gång som går mellan att jag ser Thåström slår det mig hur han med åren blir mer och mer kompromisslös. Just den här kvällen skruvar han upp mörkret, ångesten och den svala ilskan till max. Han har tio år kvar till normal folkpensionsålder men brinner i berättandet mer än vad han någonsin har gjort.
Låtarna från den nya skivan "Beväpna dig med vingar" är ett trevligt komplement till den redan stora låtskatten denna man besitter. "Nere på Maskinisten" är en sådan maktdemonstration i industrilarm med den ödesmättade kören av "Ingen del av nånting, ingen del av allt". Alla inblandade ska också ha ett stort plus för ljuset och dekoren på denna konsert. Väl avvägt och otroligt passande.
Bäst av de nya låtarna är "St Anna katedral" som är en slamrig, fullständigt briljant rockexplosion som jag aldrig vill ska ta slut.
Sedan kryddar Thåström konserten med ett antal par från den fantastiska skivan "Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal" från 1999. Den personliga favoriten "Ingen neråtsång" har över tio år på nacken nu, men har verkligen åldrats med värdighet. Det är så svart som det ska vara, och det är en fröjd att se Thåström jobba med de äldre låtarna live. Här bygger han upp den fantastiska stämningen med utdragna verser och en något modifierad frasering. Avgrundsvrålen känns in i märgen under hela konserten, luftflöjten och de spretiga poserna känns nervigare än vad jag mindes dem och ärligheten i detta artistskap som borde få så mycket mer uppmärksamhet strålar ut över hela festivalområdet.
När "Du ska va president" kommer som sista ordinarie nummer i en nersvärtad version tyngd av Thåström anno 2012 står han på toppen, ohotad. Det här var utan tvekan årets största konsertupplevelse.