Cherrie inleder kvällens scenparty på Kittelfjäll och värmer upp inför Linda Pira som går på runt midnatt. Sångerskan känns nog av många igen från hennes sommarprat i Sveriges Radio, men Cherrie saknar inte meriter utöver denna somriga radioinstitution. Grammisnominerad till "Årets nykomling" 2016 och utsedd till "Årets Hiphop/Soul" på Grammisgalen 2016 är hon onekligen påväg uppåt. Och nog förstår jag varför. Med solid röst, bra material och stor scennärvaro tar det inte länge innan hon har lockat den spridda Kittelpubliken till scenen. Redan i "Lämna han" finner sig publiken träffad och jublet är ett faktum, vilket står sig mer eller mindre fram till avslutande hiten "Tabanja". Fick jag önska något var det väl en mer utbyggd show, då Cherrie tar ett steg tillbaka under backtracks där osynliga röster tvingar in henne i bakgrunden av sin egen show, vilket känns onödigt. Scenen känns på så sätt onödigt tom. Jag vet att detta är en ekonomisk fråga som drabbar artister som fortfarande har något att bevisa i bolagens ögon, men varför inte i så fall slänga ihop lite moddade mixar? Cherrie är tillräckligt bra för att klara sig utan inspelade röster, det visar hon tydligt i kväll inför en kärleksfull publik.
Vid midnatt avlöses Cherrie av hiphoparen Linda Pira. Jag har sett fram emot denna spelning. Senaste gången jag såg henne var på Halloween-festen Im Orange på Havsbadet för några år sedan, då jag skrev ner henne duktigt på grund av bristande engagemang, obefintlig energi och ett intryck som i bästa fall kunde beskrivas som lojt. Samtidigt visste jag mycket väl att Linda Pira inte är åtnjuter den respekt hon gör för intet, och jag har bara kunnat hoppas att Havsbadet-spelningen råkade infalla på en riktigt taskig arbetsdag. Det verkar också som att så var fallet.
När Linda Pira nu spelar på Kittelfjäll under fredagskvällen kan jag inte låta bli att se ett förvisso metaforiskt men duktigt stort "REVANSCH" skrivet i pannan. Hade jag inte vetat bättre hade jag aldrig trott att det är samma artist jag ser i kväll som jag såg på den där Halloween-festen 2014. Med ett fullskaligt dans-crew på scenen och beslutsamhet värdig en kompetent general går Linda Pira ut för att ställa till med en sjuhelvetes hiphopfest á la klubbformat, och det är också precis vad hon gör. Här visas ingen energimässig nåd, inga spärrar i stjärnattityd. "Bang Bang", "Ey Gäri", "Bish Ja E Baws" och "Swish" riskerar att rasera Kittelfjäll på grund av seismologisk aktivitet. Det är tungt, det är ösigt, det är roligt och det är högst olämpligt om man är det minsta känslig för tresiffriga decibeltal. Jag är redan mer eller mindre halvdöv och tror ändå stundtals att mina stackars trumhinnor blöder. Så högt spelar Pira med vänner. Men ta nu inte det som något negativt. Det är en gammal sanning att den som är coolast är den som spelar högst.
Jag är glad att jag fick uppleva denna Linda Piras revansch. Nu återtar hon sin plats på den tresitsiga tron där jag hoppats se henne förra gången, i gott sällskap av Cleo och Silvana Imam. Om nu någon arrangör ännu inte fattat att det är hiphopen som gör publikfesten dessa dagar så finns beviset på PDOL i år, liksom det gjorde under Cleos och Imams framträdanden på Musikens Makt för några somrar sedan. Jag kan inte förstå varför ingen tagit fasta på detta och bokat in Cleo, Imam och Pira på samma kväll och samma scen. Risken finns förstås att det inte skulle finnas en byggnad som står upprätt efteråt, men det skulle å andra sidan vara värt det.