Scratch beskriver sig själva som "modern disco med inslag av dagens pop", och det är en väldigt bra beskrivning. Lägg till funk, lite tunga rockriff och en välplacerad blåssektion så är vi hemma. Och vi är hemma. Scratch gör en grym spelning. Väl inövat, svängigt och bra ljudbild trots svårmixad musik. Dessutom, vilket är det viktigaste: de ser ut att ha så infernaliskt roligt! Det smittar snabbare än pesten, vilken i det här fallet är högst njutbar.
Sångerskan Sandra Widman är känd från andra band, kanske främst PDOL-aktuella Oh Jonathan. Hon har en förmåga att sjunga i bra akter, och dessutom har hon en fantastisk röst. Inlevelse, styrka och känsla.
Scratch inleder med hög energi redan från första låten. "Mr Bartender" svänger ordentligt, "Let it happen" likaså. Avslutet på "Let it happen" är riktigt tungt, bara tyngden i soundet får mig att rysa. Förutom bandets egna låtar gör de också en cover på Linnea Henrikssons "Halmstad", en livstaggar-låt med feel good-känsla, och en riktigt bra version.
Avslutande "In my hometown" är ett bra avslutsnummer. Den dedikeras till Piteå och framförs med en extra dos glädje, karisma och ett jävla ös. Scratch håller riktigt hög klass och jag är imponerad och glad när jag går därifrån. Det enda som är synd är att publiken är oförtjänt liten. Hela torget borde vara fyllt på en sådan bra spelning som det här är. Glädjande nog visar publiken på plats bra stöd till Scratch, något som är högst välförtjänt. Jag vill se mer av det här bandet.