Riot Child
Stockholmsbandet Riot Child sparar inte på energin när de stiger på stora scenen inför en alltför gles publik. Det är fullt ös från första låten till den sista. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: man kommer långt med karisma och spelglädje.
Många influenser trängs i bandets låtmaterial, som generellt kan beskrivas som poprock i radiovänligt format. Precis den typ av musik jag inte gillar. Därför är det också irriterande hur bra Riot Child faktiskt är. Inslag av funk, euforisk pop och mer rak rockbetonad uppåt-pop får materialet att spreta, men hålls ihop av en spelglädje och samspelthet som får helheten att fungera. Det är kaxigt, roligt, peppigt och festinbjudande. Sångstämmorna sitter som en smäck och det är överraskande att se ett såpass färskt band ha sin scennärvaro och samspelthet så given. Antingen är de naturbegåvningar eller så har jag missat några hundra gigs övning.
Inledande "Bitch like me" är något av en kaxig glädjekäftsmäll, "Hey you" en euforisk pophistoria och avslutande "Nights like these" och "Now generation" ösiga kickass-pepprock-nummer som tejpmärker spelningens vibbar. Det blir intressant att se vad som händer när bandets influenser smälter samman till en mer gjuten helhet. Det märks att Riot Child söker efter något. Tiden lär utvisa detta, men jag är då övertygad. Skulle bara ha varit tusen pers till i publiken. Det hade bandet förtjänat i dag.