Raubtier trampade i marschtakt

Det finns tillfällen då man inte riktigt vet var man har sig själv. Ett exempel på det är fredagens PDOL-spelning med industrimetalbandet Raubtier. Ett intro i form av Björnes magasin-melodin vaggar in den ovetande delen av publiken i en falsk trygghet innan helvetet brakar loss i "Det finns bara krig". Kroppen vill rusa fram och ge sig in i den testosteronosande publikmassan, samtidigt som hjärnan säger att det här är svårt att ta på allvar.

Och kanske är det precis det som är charmen med Haparandas hjältar, som de själva kallar sig på scen. Man behöver inte alltid ta ställning till det man hör utan bara låta känslan i kroppen styra. Och så får det bli. Resten av spelningen, som gärna fått hålla på en stund till, blandas skratt åt hejdlöst stereotypa texter med knutna nävar när det bjuds bitvis klockrena låtar som "Hjärteblod". Raubtier är ett band som kastar sig mellan ytterligheter.
När de efter "Värdsherravälde" lämnar scenen för att bli inkallade igen river de av "Kamphund" i ett rasande tempo innan sångaren Hulkoff sparkar omkull det döskalleprydda mickstativet. Och det är så mina vännner, man sätter pricken över det där envisa i:et.