Syster Sols spelning på Kitteltältet är ett bra upplägg. Inte nödvändigtvis för de många festande besökarna i tältet som sedan utgör publiken, utan just därför att mitt i detta festande slår Syster Sol ner med ett budskap. Hennes feministiska texter i mixen mellan reggae och dubstep känns helt rätt i sammanhanget. Jag gillar det faktum att istället för att ta hit någon meningslös amatörpimp till dussinartist så tar man hit någon som är bra, relevant och framför allt någon som har något viktigt att säga mitt i denna yra av värme, sol och fest.
Och publiken är med. Det är ett jävla drag redan på "Full fokus" som är kvällens första låt. Det här är reggae som tagits till klubblokalerna, och det fungerar skitbra. Syster Sol är bra på att få med sig publiken. Det spelar ingen roll att det är samma klassiska reggae-slingor som hon uppmanar publiken att sjunga med i om och om igen. Det fungerar ju. Att döma av de många händerna i luften och det nästan öronbedövande jublet efter varje låt så går det hem.
Syster Sol har attityd, hon har auktoritet, och framför allt verkar hon ha kul. Hon lyckas också undkomma den monotoni som jag själv känner är reggaens svaghet. Dynamiken går fram och tillbaka, bitvis med skönt reggaehäng, delvis väldigt intensivt, tungt och fett. Det blir inte tråkigt. Tvärtom. Det blir bara bättre och bättre.
Ska jag anmärka på något så är det att sången har svårt att komma fram i ljudbilden. Volymen är ordentligt hög, vilket inte hade varit ett problem om sången kom fram lite mer. Syster Sol vill berätta något med det hon sjunger, och jag lyssnar gärna. Men då måste jag också höra vad hon säger.
Några låtar då: "Vilken väg" som Syster Sol beskriver som sitt manifest och den låt som bäst beskriver vad hennes musik handlar om. Det är tungt, det är hiphop-reggae med en elektronikamatta och rad efter rad levereras med grym pondus. "Ganstah" är tungt dubstep-influerad och ger klubbkänsla. Det böljar i publiken. "Dömd att bli bedömd" svänger bra och känns helt rätt även textmässigt, om att inte följa normen, men priset är just att vara dömd att bli bedömd.
Spelningens peak kommer faktiskt under presentationen av bandet. Det jammas och det är ett galet drag i publiken, jublet är lika högt som musiken på sina ställen, vilket inte vill säga lite. Det är hög volym här inne. Bästa låtar enligt mig är manifestet "Vilken väg", "Dömd att bli bedömd" och "Jag gråter". "Jag har skrivit en låt om hur det känns när jag gråter" säger Syster Sol. Det är en fin låt, hon sjunger med känsla och det är så roligt att se att den här låten fungerar så bra i festyran. Det dansas och kramas i publiken. Det känns fint. Kanske kan vi mötas i den gemenskapen, och få det Syster Sol gråter över att försvinna för en stund? I alla fall just här ikväll?