För mig var det här stunden när årets PDOL vände till det bättre. När musikens helande kraft slog in och lät oss glömma den bortblåsta stämningen som rått vid flera spelningar före denna. Och Markus Krunegård är precis rätt man för uppgiften. Det är något väldigt försonande över hela platsen när den unga publiken tryckt mot kravallstaketen hoppar, dansar och sjunger från sekund ett även om inledande "Minusgrader" slarvas bort något i för lågt ställd sång och alltför introvert krautpop från Krunegård själv.
Men ännu bättre ska det bli. Numera har Markus Krunegård fyra skivor att ta från live och det blir en skön mix av gammalt och nytt. Han börjar där han är nu med "Everybody hurts" och "Love of my life" där man inte kan låta bli att nynna med i mantrat "Vem du än är, you are the love of my life".
Det relativt glättiga soundet från dubbelskivan från ett par år sedan finns det inte mycket av live. Det är härliga rockversioner som känns manglande smutsiga, om än vi fortfarande pratar pop med helt okej urskiljbara melodier. Krunegårds styrka har aldrig legat i starka refränger att skråla med till, utan snarare igenkännande rader som lyckas få ångest och vemod att kännas som en fin känsla. För en bit in i spelningen känns det som de flesta är kära, ler och är med till hundra procent. När jag tar mig bakåt i publiken en stund håller mitt hjärta på att fullständigt brista när ett 40-pluspar fullständigt vrålar med i "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel". Alla har varit där någon gång, alla kan faktiskt känna igen sig. Musiken fungerar som ett helande bokslut över allt som varit, allt elände och alla mindre stolta stunder.
När Krunegård kopplar ihop sina rötter i Tornedalen och svedjebruk för att få en fruktsammare jord med hans eller ditt eller mitt privatliv i "Askan är den bästa jorden" så är det ett kristallklart bevis på vilken styrka Norrköpingssonen är en ägare av. Alla resor han verkar ha gjort inför den senaste skivan landar till slut i att "bara jag och plogbilen är vaken", men ändå så där hoppingivande Krunegårdskt som det kan bli om livet i sin allra banalaste och mänskligaste form.
Mot slutet kommer också de gamla låtarna från debutskivan. Kärleksscenerna som utspelar sig framför scenen är omöjliga att värja sig emot i "Jag är en vampyr" och redan nämnda "Ibland har man rätt, ibland har man fel". Jag kan heller inte låta bli att finna en väldigt stor beundran för en artist som jobbat sig fram och byggt ett helt artistskap på att vara innerligt skev. Markus Krunegård sjunger adjö med "Korallreven & vintergatan" från senaste skivan och raderna "Mänsklig värme, snälla kom närmre" sammanfattar så totalt vad det här handlar om och vad ingen på plats kan ha missat. 37 grader Celsius är allt och det ger Markus Krunegård sin publik under nästan varje sekund denna timme.