Det känns en aning märkligt att sätta sig i kyrkbänken för att invänta sånger om ätstörningar, depression och sorg. Men när Camela Leierth stiger upp på scenen och öppnar med låten "So sad" blir man helt övertygad om att hon spelar på rätt scen. Hennes röst fyller upp kyrkan så att den kompenserar för att inte publiken gör det.
Setupen är enkel med gitarr, bas, piano och trummor. Inget mer, det behövs inte. När Camela sjunger och spelar gör hon det med lika mycket energi som om hon spelade för fullsatt arena. Man kan inte förneka att det är en underlig känsla inne i kyrkan, med en ljusshow som lyser rött ljus över krucifix och bilder på Jesus korsfästelse.
När det är dags för sista låten ber hon bandet kliva av för att sedan själv sjunga och spela en cover på Janis Joplins "Mercedes Benz" Det är tydligt att hon har en egen stil och hon spelar den låten som att det var hennes egna. När publiken, som ökat under konserten ber om ett extranummer glömmer hon för stunden att hon befinner sin i kyrkan och säger "Jävlar vad kul!". Efter 45 magiska minuter är nog största delen av publiken överens om att hon är en underskattad artist.