Det finns två sidor av Those dancing days live. Den första, och mest angenäma, är den när det känns som om någon pluggat upp en mot en högspänningsledning av glädje och det enda ord man kan komma på är dans. Den andra är när man börjar undra om de inte körde den här låten för 20 minuter sedan. Båda delarna finns under bandets spelning på PDOL.
De öppnar hårt med hitarna från den senaste skivan "Daydreams & Nightmares". Cecilia Efraimsson på trummor driver upp ett furiöst poptempo på pukorna i låtar som " Reaching forward" och "I’ll be yours" och det är gladdans både på och framför scenen. Tjejerna i Those dancing days har på något sätt myntat sin egen formel för gladindiepop och krämar verkligen ut maximalt med ljud ur den live. Det låter maffigt och fint.
Men så mitt i en låt spricker sångaren Linnéa Jönsson röst. Hon hostar och dricker vatten, men väljer att fortsätta. Man ser stressen i hennes ögon, stämningen dör och låtarna avverkas pliktskyldigt. Synd, men med eller utan röst måste Those dancing days våga röra sig i vidare cirklar från det sound de förlitat sig på i några år nu. I dag räcker 45 minuter väl för att hinna hänföras totalt och sedan bli måttligt less.