Göteborgarna i Fibes, oh fibes är på alla sätt duktiga musiker, det bevisar de absolut under sin spelning på PDOL. Det är inte grejen att det är dåligt som gör att den nästan timmeslånga spelningen blir en slö axelryckning för mig.
Det tar ett tag att vänja sig vid Christian Olssons nasala, och väldigt speciella soulpopröst. Men ju längre konserten går blir han varm i kläderna och är en perfekt frontman till bandets musik. Han flörtar stenhårt med Piteå, även om det nog mest är de redan frälsta som samlats framför scenen. Jag har svårt att se att göteborgarna vände söderut med värst många nya fans.
Fibes, oh fibes låtar är glada och glättiga inslag när de kommer på radion, så där tre minuter långa verk som får en att dra lite på smilbanden. Live däremot blir det på tok för mycket instrumentkladd och jag får en känsla av att man så hemskt gärna vill visa upp hur duktiga musiker man är. De skulle ha satsat energin på att göra låtarna rättvisa i stället. Nu blir det utdragna och tjatiga versioner av låtar som kunde ha levererats rakt och med lite mera pang på-känsla.
Christian Olsson ska ha en eloge för att han som första artist bad den glesa åhörarskaran att ta de där viktiga stegen framåt för en tätare känsla. Och publiken lydde. Bäst av bandets låtar fungerar "Apex of the sun" som vi får veta handlar om vår vemodiga svenska sommar. Passar ju fint en sådan här kväll när glädje och vemod möts där sommaren står och väger.