Jag såg The Ark på Luleåkalaset förra året och skrev bland annat att de tappade bort det viktiga, musiken, i allt glam och att det kändes tillkrånglat. Det var då det. När beskedet kom om att bandet ska lägga av efter en lång avskedsturné föll allt på plats, de visste inte den fortsatta riktningen och kände inte glöden. Det avspeglades den där kvällen i Luleå.
På lördagskvällens avskedsstopp i Piteå är det ett helt annat The Ark. När det vita skynket faller finns det ingen tvekan. Tändningen, glädjen, patosen i Ola Salos predikningar och kaxigheten i glamrockposerna är där. Det är det gamla Ark.
Var och en av musikerna ska så klart ha sin stund i rampljuset, så snyggt inlagt får vi solon från samtliga bandmedlemmar. Ola Salo slår fast "att den här kvällen ska vi minnas för alltid" och kör igång "Father of a son", som så många andra av alla de hitsinglar The Ark kör låter galet snygg.
Det är svårt att värja sig mot detta avsked. Det hade kunnat bli både platt och avmätt, men i stället blir det en på samma gång tårdrypande och glädjeexploderande galafest på Sundsgatan. När de svarta änglavingarna åker på Ola Salos axlar levereras en tung version av "Laurel Wreath" som den aldrig har gjorts förr. Över lag växer de låtar som tidigare varit bandets mellannummer live till riktigt stora upplevelser. Bara den personliga favoriten "Tell me this night is over" känns svag.
Efter ett av de där patenterade brandtalen mot rädsla och inskränkthet som börjar bli lika väl cementerade som Thomas Di Levas kommer den, alla vackra idioters nationalsång tillika bandet genombrottssingel "It takes a fool to remain sane".
Det hela blir till en makalös begravning med genomgång över den bortgångnes liv och leverne. Som bäst sammanfattas det i årets avskedssingel "The Apocalypse is over" som jag fullständigt har missat.
När Ola Salo går från en sida till den andra av scenen och med en svepande rörelse mot publiken sjungande förkunnar att "I know what we have will live forever" suddar det ut alla gränser mellan artist och publik. Men här tar kärlekssagan slut.
Till slut exploderar allt i ett konfettiregn av guld. Hade ni frågat för ett år sedan hade svaret varit ett nej utan någon som helst känsla, men när The Ark är så här är det klart att jag kommer att sakna dem och att de lämnar en glamrocklucka efter sig.
Tack Ola Salo, Jepson, Leari, Sylvester, Martin och Jens. Det var elva bra år och en totalknockande avslutningsshow.