En vanlig kväll på jobbet för Over the Rainbow

För några veckor sedan spelade Over the Rainbow på en festival utanför Söderhamn. Större delen av den hårdrockande publiken lämnade då spelningen på små lätta moln. Vad de då ägnade sig åt var ren utklassning. Ingen av spelningarna under resterande festivalen gick att jämföra med rockexplotionen som levererats. Därför var förväntningarna på torsdagens spelning på stora scen minst sagt stora. Kanske lite för stora.
Konstellationen Over the Rainbow består av medlemmar från Ritchie Blackmores Rainbow, men utan Ritchie själv på gitarr. Istället är det den gamle legendarens son Jürgen som tagit över. Vid trummorna sitter Bobby Rondinelli, Mark Clarke (som under kvällens spelning ersatte Greg Smith) lirar bas och ljuvliga Joe Lynn Turner sjunger.
Efter ett långt och stämningsbyggande intro inleder Tony Carey "Tarot woman" på sina keyboards och sen följer "Kill the king" och finstämda "Street of dreams" innan Turner, som till en början gömmer sig bakom mörka solglasögon, hittar rösten
ordenligt.

Många är det som, mer eller mindre, i smyg myser när den inte helt purunga rockstjärnan rulla sina höfter. Men tyvärr är det ungefär så roligt det blir. Publiken är inte helt med på noterna förrän refrängen till "All night long" drar igång och Bobby Rondenelli verkar inte ha mer än en vanlig kväll på jobbet där han sitter bakom trumsetet och tuggar tuggummi. Men visst levererar bandet med en hög lägstanivå och när Turner efter "Can’t happen here" kavlar upp ärmarna på sin svarta t-shirt och dedikerar nästa låt till den nyligen avlidna legenden Ronny James Dio kniper det till i hjärtat när han med orden "We have lost a gentleman and a legend" bjuder in publiken till allsång i "Man on the silvermountain".Men det är nog ändå så att den bästa regnbågshowen, den här kvällen, återfinns i kärlekslandet.