Romans- och
operettafton
I anslutning till PDOL anordnar kyrkan en konsert med sopranen Isabelle Lundqvist och kyrkomusikern Lars Nilsson på piano. Mitt i all festivalyra är det trevligt med en plats för det som festivalen inte rymmer. Djup, eftertanke, poesi. Saker som inte uppstiger i sin rena form bland svett, snabbmatsos och festyra.
Isabella Lundqvist har en jättefin röst och ett inbjudande sätt som gör att hon drar en till sig. Djupet i hennes sång är imponerande, kraften likaså. Dessutom äger hon en känsla för det utsökt teatraliska. Det känns äkta, ärligt och det skapar en tyngpunkt kring henne som jag finner svår att motstå, speciellt i en så avskalad föreställning.
Bland de stycken som bjuds på finns Verdi, Puccini, Dvorak och Strauss, kända namn och något välkänt att samlas kring. Isabelle Lundqvist visar framför allt i de italienska ariorna av Verdi och Puccini med vilken elegans och vilken lätthet hon tacklar svårsjungna stycken. Det ser så enkelt ut, och det ger utrymme för det andra. Anda, känsla, gestaltning. Dvoraks ”Sången till månen” sjungs jättevackert - vädjande, starkt och sårbart. Verdis dramatiska aria ”Solce, solce” ur Othello är även den otroligt välsjungen. Ett trevligt inslag är två stycken av Barber - ”A last song” och ”Solitary hotel”. För mig är dessa en ny bekantskap där våldsam desperation möter vemodig eftertanke. ”Serenad” av Lars-Erik Larsson är ett trevligt inslag. Om än framförandet drunknar lite bland de välsjungna ariorna påminner ”Serenad” mig om att när min ungdoms synd och hedonism kvävts av ålder kanske någon kommer till mig, trots att mitt hår är silvergrått. Lars Nilsson gör en fin insats på pianot, och Debussy’s klassiska ”Clair de lune” spelas med både känsla och ett stort mått skicklighet.
Överhuvudtaget är det här en trevlig oas att besöka. Trots att kyrkans väggar inte riktigt kväver tivolits ljud, så mildras ändå skriken från karusellåkarnas skräckblandade förtjusning en stund. Något annat får komma fram, något som betyder mer än ungdomslekarna ute på stan.