Miriam Bryant
Trots placeringen på Kittelfjäll är det en blygsamt tilltagen publik som letar sig fram till scenen när Miriam Bryant spelar. Det är synd. Hennes suggestiva pop må kanske inte vara den givna festmusiken, men har desto större värde i sitt musikaliska uttryck. Det drömska, introverta och smärtsamma som är en del av dess karaktär blir explosivt extrovert när denna energi riktas utåt. Stundtals är det transliknande euforiskt.
Inledande "Finders keepers" är ett drömmålat synthlandskap, ett långsamt ljudbygge som toppas med riktigt bra sång. "Game" är en poppigare historia och "Satellite", som tillägnas alla som Miriam Bryant varit kär i, är en drömmande, trumdriven synthpop. Med tre musiker på scen skapas en autentisk liveupplevelse. Det är spännande, välspelat och har en ådra av mystik som jag gillar.
Därmed inte sagt att det är musik som endast lämpar sig för stillsamt hemmabruk. Tvärtom. Hiten "Push play" drar högljutt jubel och publiken visar tydligt hur enkelt det är att dansa till Miriam Bryant. "Dragon" drar även den jubel och allsången på refrängen är genast ett faktum. Melodistark och stämningsfull är "Dragon" en kanonlåt som lyfter ordentligt med sin starka refräng. Miriam Bryant sjunger fantastiskt spelningen igenom och har dessutom en skön framtoning på scenen. Hennes scenspråk känns ärligt. Inga inövade poser här.
Miriam Bryant är en av dem som visar att svensk pop är något på spåren. Artister som inte nöjer sig med att vara en färdigpaketerad radioprodukt av dussinsnitt hittar vägar för att skapa något mer äkta. Det är djupare, starkare och desto mer värdefullt för lyssnaren som vill uppleva något mer än dåligt skräddade musikaliska klyschor. Synd att inte fler ville släppa sina öl och närma sig scenen på Kittelfjäll i kväll. Det här var värt att se.