Senast jag såg Cleo live var på Musikens Makt 2014, under turnén hon gjorde tillsammans med Kristin Amparo. Det var omöjligt att inte slås av den råa kraft som då omgav Cleo live, och jag kommer ihåg hur jag mer eller mindre lyrisk försökte, i en bil på en parkering med 20 minuter marginal till deadline, få ihop en recension som förmedlade vilken scenstjärna jag tyckte att Cleo var. Jag är rädd att jag kanske inte fullt ut lyckades göra henne rättvisa, med eller utan de många smaklösa superlativ jag tenderar att använda när jag blir sådär gladlynt upphetsad som jag blir när jag ser en kompromisslöst bra konsert.
Vad gäller Cleo har ingenting förändrats sedan dess, så risken för nämnda superlativ är återigen överhängande. Torsdagskvällens scenvältning börjar redan med förbandet Eboniks, som hänger på Cleo ut på vägarna. Rap-trion från Västerås verkar inte veta vad begreppet "startsträcka" betyder, och för att dra ett Nile City-citat så "går de här grabbarna ut med 100 procent va, å sen ökar dom". Håll koll på de här uppstickarna, framtiden ser ljus ut. Creds till Eboniks, således.
Men om Eboniks är något av en Tesla S på på rymdfärgebränsle så är Cleo en jävla tornado. Där spelningen med Kristin Amparo 2014 tog plats på en större scen och med det oundvikliga gap som följer i antal meter mellan scen och publik är PDOL:s framtidsscen en mer familjär angelägenhet. Därför är det också så kul att se en annan sida av Cleo, en mer avslappnat informell version som ändå behåller varenda sekundmeter av sin artistiska vindstyrka. Från inledande spoken word-läsningen "Våg" och nivåsättande "Cleo är en boss" via "Tagga ner" och Cleo-klassikern och tillika euforinumret "Kär och galen" är det något av en total motståndsförrödelse som Cleo och hennes scenkollegor ägnar sig åt. "240" och den numera snudd på 2010-talsikoniska "Gå på salong" är tillräckligt tunga för att få den till åren komna stackars museibyggnaden på Rådhustorget att åka på kroniskt ryggskott.
En fascinerande aspekt av Cleo som artist är hur hon lyckas rymma såpass många olika sidor av sig själv inom samma scenpersonlighet. Hon är stenhård och personlig, råkaxig och ödmjuk, vulgär och bomullsmjuk, politisk och privat, sårbar och svinförbannad, allt ihophållet av de brutala samurajsvärdsslipade tolvtumsspikar vars punkter utgör konturerna av Cleo som artist. Kvällens spelning på Rådhustorget behövde aldrig övertyga, jag har sedan 2014 aldrig tvivlat på Cleo och hennes kraft som artist. Hon är en jävla naturkraft. Således är det bara att låta sig svepas iväg. Det är ingen större idé att argumentera mot en tornado.