Jag erkänner, när jag hörde att PDOL bokat Carolina Wallin Perez tänkte jag ungefär "jaha, de hade inte råd med Kent i år, så de slog en pling till Carolina". Men delvis får jag äta upp det nu. För visst är det konstigt att höra Kents låtar i svävande och jazziga versioner, men greppet är lika genialiskt som enkelt. I kyrkan ryms både luttrade Kent-fans som deras morsor som tycker om det jazziga soundet och en fläckfri röst på svenska.
Fler får alltså ta del av den låtskatt som Kent byggt upp och formatet gör att texterna tydligt träder fram, vad nu en lekman ska kunna läsa ut ur Jocke Bergs texter är ju en helt annan fråga. Extra kul att Carolina kör äldre Kent-låtar som originalen aldrig kör live längre.
Jag tänker på "Oprofessionell" och "Celsius". Men man kommer inte ifrån att det här är, ett duktig men ändock, ett coverband. Hon sjunger fantastiskt bra och när hon går upp under refrängerna känns det som om kyrkväggarna vibrerar, men jag saknar känslan för låtarna. Bygger man sin karriär helt på andras musik måste man hitta något eget i den, och jag tycker inte det medelklassjazziga räcker.
Jag skrattar däremot gott när hon kommer till raderna "Och gäst ikväll är Jesus, han har kickat heroin/Han läppjar på sitt glas och Ramlösa blir vin" i "Socker". Den låten trodde jag aldrig att jag på laglig väg skulle få höra i en kyrka.