Alicia & The Perpetual Blues Machine
En kaskad av ljud träffar trumhinnorna när Alicia & The Perpetual Blues Machine kickar igång fredagskvällens sista konsert på Krokodils scen. Stevie Ray Vaughans instrumentala bluesklassiker "Scuttle Buttin’" inleder och att inte ryckas med i det enormt höga tempot torde vara en utmaning.
När sångerskan Alicia Carlestam stiger på är ”vi kör” ett av få mellansnack som erbjuds under praktiskt taget hela konserten. Och kör, det gör de. Det är svårt att inte tänka Janis Joplin om den barfota sångerskan med de runda, rökfärgade glasögonen och den otroligt kraftfulla rösten. Att de sedan kör en cover på ”One good man” av densamma känns fullkomligt rätt och Carlestams röst ändrar karaktär mot det vibrerande, hesa som utgör Joplins signum.
Men de 15 blueshyllningarna av bland andra Albert Collins, Slidin’ Slim, The Black Keys, The Animals och John Mayer som spelas i afton är fullständiga original i sig. De har spetsats till med instrumental lekfullhet och en ansenlig dos rock. Fyrmannabandet har tolkat förebilderna fritt och har uppenbarligen haft kul på kuppen.
Jonas Nordqvists elgitarr skapar med de myckna gitarrsolona ett eget språk och samtliga musiker på scen talar det och stämmer in.
En av många höjdpunkter under kvällen är ”They call me mr. Misfit” (Slidin’ Slim) som sjungs genom en munspelsmikrofon. Den distade, souliga rösten som övergår i ett avgrundsvrål borde kunna ge en sten gåshud. Det är kaxigt, det är svängigt och det är otroligt träffsäkert. Samtliga bandmedlemmar pluggar musik i Piteå och kommer förhoppningsvis, som bandnamnet antyder, att fortsätta ingå i bluesmaskineriet med evigheten som tidsplan.