John Henry
Vid sidan av Storgatans PDOL-vimmel och puls skapar John Henry sig en liten country-oas på Krokodil fredagskvällen till ära. Det är gammal hederlig country som gäller i allmänhet och blåtonselände i synnerhet. Nedtonat och utan prål skalar John Henry ner tempo och energi och bjuder på en country-atmosfär i bästa vemodsstil.
Största delen av bandets setlist består av covers på gamla country-klassiker. ”Down along the Dixie line” svänger och är behäftad med kanonsnygga stämmor, ”Sin city” en smakfullt spelad stadsskildring i toner av svart. ”Sixteen tons” har en rökig noirjazz-känsla kombinerat med rockabilly-vibbar och är kvällens mest finurligt, spjuveraktiga nummer. Munspelaren Mikael Bäckman plockar upp en banjo på ”Man of constant sorrow” och får in sydstatskänslan. Trots detta imponerar bandets egna låt ”Just blown away” med sin melankoliska, klassiska country-känsla. De blå tonerna är blå på gränsen till åskmoln. Låten är ett riktigt moment i sväng och känsla.
John Henry består av Piteås finest, och de spelar därefter. Medlemmarna är alla suveräna musiker och John Henry kan med lätthet sägas vara ett All Star-band. De spelar svinbra, och de låter musiken tala. Glöm stora sceniska åthävor, John Henrys scenframtoning är så opretentiös att det nästan blir störande. I kväll, på denna tindrande himmel av blå toner, fungerar det, men de skulle kunna kosta på sig intensiteten hos en knastrande eld. De är faktiskt för bra för sin egen ödmjukhet.