Då och då kommer en ny akt och liksom fyller ett tomrum på Piteås musikscen. Femöresvagnen är ett sådant exempel. På fredagen spelade det färska bandet för några bänkade och många förbipasserande festivalbesökare på Byxtorget. Det här är en charmig och välbyggd popfarkost.
Stilmässigt finns ett skimmer av någonting 70-talsnostalgiskt proggigt (hör bara de naiva verserna i "Oumbärlig"), men också ett möte med någon slags indiepop, en väl fungerande och riktigt charmig hybrid. Att en cover på Stefan Sundströms "Den ende" letar sig in känns naturligt.
Adrian Lindberg har en distinkt röst, stilmässigt rätt och på vissa ställen förs hans indie-skeva behandling av vokalerna tankarna till den store Håkan Hellström.
Ljudet är bra och lagom högt. Lindbergs färdigheter som gitarrist går tydligt fram i flera av låtarna och August Erikssons bastoner tycks alla sitta där de ska.
Det här är ett gäng skickliga musiker och det är välspelat, men påfallande anspråkslöst. Musikaliskt, men också i texterna. Har lyssnat många gånger på "Mammas gata", låten som kvalificerade Femöresvagnen till musiktävlingen "P4 nästa". Här lyckas kvartetten knäppa en bild av svensk vardagsleda, komplett med Lingongrova och med Anders Eldemans röst i morgonradion som, antar jag, ljusglimt.
Jag önskar en platta med de här bandet. En vinylskiva med brunmurrigt omslag. Med örat mot både samtid och dåtid har de hittat ett fint recept. Om än allt inte går fram här.
Den här upplagan, med gitarristen Lukas Backeström på annat håll och med trummisen Johan Kalla på akustisk gitarr, är förstås rätt satsning när man spelar på Storgatan en eftermiddag. Folk håller inte för öronen och spelningen blir spelningen ett bra visitkort, men chans att höra dem "på riktigt" blir det på lördag eftermiddag när Femöresvagnen gigar med full sättning utanför Kaleido. Rock 'n' roll har utlovats!