"Det finns ingen hjälp att få, kavalleriet stannade hemma". Textraden i Bruce Springsteens "We take care of our own", öppningslåten på hans 17:e album i ordningen, talar sitt tydliga språk. USA är en enda röra, och ingen tar på sig ansvaret.
Skrev under krisen
De första utkasten till nya skivan "Wrecking ball" skrev han 2008, när den ekonomiska krisen började sticka upp sitt tryne överallt i den amerikanska jorden.
- Folk blev av med jobben, men ingen sade ifrån. Ingen fängslades, ingen hölls ansvarig. Ingen sade att man vanhelgade den amerikanska historien.
I videon till "We take care of our own" vandrar amerikanska arbetare med nävarna i fickorna och stål i blicken längs gatorna. Springsteen yxar mer än någonsin på sin gitarr och låten hamnade på Barack Obamas Spotifylista snabbare än någon hann säga Wall Street. Och nej, Springsteen är inte rädd för att låten ska missförstås, som Reagan och många andra gjorde med "Born in the USA". Inte ett spår.
- Det är upp till var och en att bedöma låten. Men missar man poängen har man inte lyssnat noga. Lyssna igen, säger han.
Ilskan i fokus
Det är i Paris som Springsteen berättar om nya skivan för den europeiska pressen. Och om han är arg på låtarna som just spelats upp på öronbedövande volym, märks det inte i hans brunbrända, glada ansikte just den här grådassiga februaritorsdagen.
Men det är just ilskan, och orsakerna till den, som står i fokus. Springsteen vill prata om den, journalisterna vill fråga om den: var kommer den ifrån?
Från vänner som han sett förlora allt, från amerikanska medborgare som rånas av samhällets girigbukar, och från hans egen far, som "totalt försvagades" när han blev arbetslös på 70-talet. Han repade sig aldrig. Lyckades aldrig återfå sin stolthet.
- Arbetslöshet är förödande. Jag vet vilken skada den kan göra en familj, säger Springsteen.
Men på frågan om han själv inte borde bli politiker blir svaret nej. Springsteen sysslar med rock. Att få tycka offentligt däremot, det är en ynnest.
- När jag var ung uppskattade jag artister som engagerade sig, som ville ta sig an världen. Jag vill göra vad Bob Dylan gjorde för mig. Anledningen till att min musik ofta hamnar i politiska sammanhang är att den är patriotisk. Och arg. Mitt arbete har alltid handlat om att bedöma avståndet mellan den amerikanska verkligheten och den amerikanska drömmen. Hur stort är det?
Blickar bakåt
Ilska i all ära, men musikaliskt då? På "Wrecking ball" har Springsteen satt spaden djupt i jorden, kastat blicken över axeln. Folkmusiken, bluesen och gospeln är framträdande, och det finns förstås en tydlig tanke med det.
- Tanken är att musiken ska ha en historisk kontext och illustrerar att detta har hänt förut. Och det fortsätter att hända. Igen, och igen, och igen.
Snart kommer Bossen och hans E Street Band till Sverige, men utan en viktig beståndsdel. Men avlidne Clarence Clemons finns med på låten "Land of hope and dreams", där hans saxofon gör sitt allra sista inspelade avtryck.
- Det mesta på skivan var redan inspelat när han gick bort. Men jag är väldigt glad att ha med honom där, säger Springsteen.