Taylor brinner för countryn

Han uttalar Kiruna ungefär som Corona och när han säger Angie är det brorsdottern och Hollywood-stjärnan Angelina Jolie som åsyftas. På andra sidan "linjen" befinner sig Chip Taylor, låtskrivare De Luxe och en man med en märklig livsbana. Den 66-årige New York-sonen sitter i bilen mellan spelningar och öser lovord över medmusikanterna från Kiruna, Willy Clay-grabbarna Örjan Mäki och Björn Pettersson som han kallar sina bästa vänner. Med sig har han även gitarristen John Platania (Van Morrison med flera) och trummisen Tony Leone (Levon Helm med flera). Det kommer inte som någon överraskning att han precis har jobbat på en ny låt. I norska Halden har för övrigt 15 nya låtar spelats in "passionerat och organiskt" tillsammans med turnébandet. Arbetstitel: "Screw all the perfect people".
Broadway barnvakt
Föräldrarna har alltid varit stolta över honom, bröderna Jon Voight (Oscarsbelönad skådespelare från filmer som "Midnight cowboy" och "Den sista färden") och Barry Voight (berömd geolog). Chip Taylor beskriver Yonkers som fattigt men trevligt att växa upp i. Pappan brukade berätta sagor på kvällarna. Många handlade om människor som tog chanser och risker, om att stå upp för sitt mod och inte låta andra ta skulden när saker går galet.
Är du en politisk låtskrivare?
- Bra fråga. Inte så politisk, snarare är jag humanitär i en del av mina texter. Jag tar familjevärderingar och förlänger dem. Ibland kan det bli en politisk släng. Jag vill inte stå på en tvålask och säga att vänster eller höger är rätt. Jag försöker hitta vad som låter ärligt och gott och stå för det.
Du är från New York. Hur kom det sig att det blev country?
- Well Anders, när jag var barn älskade jag musik. Mina föräldrar hade ingen barnvakt så de köpte biljetter till en Broadway-musikal och satte mig där. När jag såg det, sex eller sju år gammal, fick jag rysningar. Hela vägen hem ville jag inte prata, bara känna rysningarna. Det är som när man blir kär första gången. Efter den upplevelsen visste jag att musik skulle bli mitt liv. Strax efter det, en kväll när det åskade, hörde jag "Wheeling west Virginia" på radio. Countrymusiken blev allt för mig. Jag har levt och andats den.
"Glöm formlerna"
Han understryker starka musikupplevelser som rent fysiska och vemodiga låtar som skönhet.
Finns det ett grundrecept till bra låtar?
- Jag ser det inte så. Receptet är att det inte finns något recept. Försöker du sätta en formel för en låt blir det en fälla, även för mig. Låten förlorar kraft och magi. Försök hålla hjärnan utanför och låt känslan leda dig. Tänk inte "här behövs en refräng". Släpp det!
Artister som Janis Joplin och Jimi Hendrix har framfört din musik. Hur ser du på det?
- I familjen Voight har det alltid handlat om morgondagen, Anders. Med det sagt hittar jag små skatter när jag ser tillbaka nu.
Taylor går in på ett sidospår:
- Jag minns hur jag mötte Hendrix innan han blev stjärna, hur trevligt det var och hur mycket jag tyckte om honom. Han försökte slå igenom som låtskrivare och såg helt avvikande ut. Det var några månader innan jag skrev "Wild thing". Senare gjorde han den som sin avslutningslåt. Det är konstigt, men först senare såg jag tillbaka och tänkte "det är ett trevligt minne".
- Jimi älskade Troggs-inspelningen och sa till sin flickvän att det var hans favoritlåt. Ingen annan cool stjärna skulle göra en cover på en poplåt, men Jimi gjorde det. När jag fick se en liveinspelning tänkte jag "oh my God".
Elva tysta år
Efter besvikelse över att skivbolaget inte marknadsförde Taylors singel "One night out with the boys" lämnade han branschen i ren trots. Elva år gick. Sedan fick han tillbaka lusten gradvis och när hans mor drabbades av cancer kom vändpunkten. Han ville pigga upp henne och skrev en låt.
- Jag spelade den för henne. Jag hade glömt hur underbart det är att spela för någon som verkligen bryr sig. Det jag fick tillbaka var så vackert. Jag slutade "gambla" den veckan. Allt handlade om ögonkontakten med en människa med ett vackert hjärta och den känsla hon gav mig. Det var rörande och kraftfullt, säger Taylor som föredrar att spela på ställen där han kan se folk i ögonen.
Han driver sitt eget skivbolag i dag och säger att han inte hade skrivit kontrakt med sig själv i början av 70-talet eftersom han hade förlorat fokus, att sjunga för folk.
Du har haft din bror som gäst på scenen. Kommer din brorsdotter att gästa också?
- Nä, Angie växte upp för många år sedan med Jon i Kalifornien. Vi träffades ett par gånger per år och vi två gillade varandra mycket och hade en bra relation. Med det sagt, när hon väl blev så stor som hon blev ... Hon har en bra relation till sin far i dag, men jag har inte sett henne på ett bra tag. Det vore kul om det hände, men det är inget jag skulle förvänta mig.
Har hon en bra sångröst också?
- Jag tror inte att hon sjunger (skratt). Jag vet inte, säger han och utvecklar teorin att en bra sångare kan vara vem som helst ute på gatan, så länge känsla och uppriktighet förmedlas.
Vårdar tiden
Chip Taylor reflekterar kring musiker som varit viktiga utan att ha nått berömelse. Han försöker i dag, utifrån sin ställning, konstnärligt och ekonomiskt, att hjälpa fram andra artister och när det gäller de egna skivorna och turnéerna är det med värme han beskriver pånyttfödelsen.
- De "förlorade åren", Anders, var faktiskt underbara. Jag älskade åren som spelare och ska jag vara helt ärlig, det bästa som kunde hända var nog att "One night out with the boys" inte hände. Jag tror inte att min "spirit" för musiken var så bra då som nu. De tio senaste åren har varit fantastiska. Jag vårdar varenda minut.