Vredgad hybrid om mediamakt
Titel: "Mediatan - en oroman"Författare: Maria-Pia BoethiusFörlag: LeopardE NY BOK
Alltså: Media har, enligt författaren, med få undantag, de senaste 10-20 åren varit förljugen, ytlig, ett maktens redskap,en krigsivrare, fungerat som sorteringsmaskin av människor, spritt, fördomar,
understött språkvåld, skapat en egen domstol och cementerat könsmaktordningen, och så vidare och så vidare. Men också varit genomsyrad av självcensur med outtalade kommersiella riktlinjer, kallad Grotesken i boken.
Angreppet på dagens medier, obegripligt beskrivna som "det mediala odjuret" Mediatan, görs delvis kollektivt mot en manligt dominerad laguppställning av levande och döda, där spjutspetarna utgörs av bland andra Pier Paolo Pasolini, Friedrich Nietzsche, Neil Postman, Witold Gombrowicz och Peter Sloterdijk
Det är lätt att hålla med i mycket av kritiken, men stundtals kan det ändå kännas som en kamp mot väderkvarnar.
"Mediatan" är en bok som vill skapa debatt och rucka på invanda tankebanor. Och i viljan att se, belysa och avslöja maktstrukturerna hos "världens minst bevakade supermakt" finns ett viktigt uppdrag.
Än viktigare är att en gång för alla lära sig se medierna, och i synnerhet privata mediaägare, som ickevalda maktfaktorer med mer eller mindre uttalade politiska ambitioner.
Man biter sällan den hand som föder en, är något som Maria-Pia Boethius kan skriva under på. Och självkritiken är återkommande i "Mediatan". Men det är bra att hon inte späker sig i självrannskan. Som ung anställd kolumnist på Expressen, "Svensson" i boken, lärde hon sig tidigt den fria skribentens regel nummer ett: "Om man ska leva på sina åsikter kan man inte ha vilka åsikter som helst".
Det slår mig att jag inte nämnt bokens antipatriarkala vision och uppmaningen till männen att "göra uppror mot den konstruerade manligheten".
Den franske filosofen Pierre Bourdieu förklarar mikoden, männens inbördes kamp om dominansen, men har på filosofers vis ingen väg till lösning.
Så jobbar vi med nyheter