I femte månaden av hennes graviditet hade det visat sig att något var fel på barnet. Hon och hennes man tvingades fatta ett omöjligt beslut. Stella, som de döpte henne till, hade så allvarliga fel på lungorna att hon inte skulle leva efter förlossningen.
I stället för lungor bildades annan vävnad, cystisk lunga. I början av 2005 gjorde de en sen abort.
- Min enda uppgift var att skydda mitt barn. När det inte går är det lätt att uppleva det som ett misslyckande, även om jag logiskt kan se att det stod utom min makt, säger Isobel Hadley-Kamptz.
"Hennes sorg inte min"
Bokens huvudperson ger sig in i förhållanden med andra män, ett kaosartat och destruktivt sorgearbete där känslor som självförakt och oförmåga tar över.- Det låter förfärligt banalt, men skrivandet var en viktig del i mitt sorgearbete. Hennes kaos blev ett sätt att omvägen hantera min egen sorg. Det blev befriande att fokusera på hennes sorg, för den var inte riktigt min.
På ett plan är romanen helt självutlämnande, säger Isobel Hadley-Kamptz, det finns en känslomässig autenticitet. De mörka känslorna av hat och bitterhet är hennes egna och även om hon inte är stolt över missunnsamhet och avundsjuka gentemot andras babylycka så har hon kunnat använda det i boken.
- Jag förstår att jättemånga kommer läsa boken som självbiografisk, men jag har gett upp den kontrollen över min text nu när boken är utgiven.
Vill berätta
För att göra abort efter vecka 18 krävs medicinska eller sociala skäl och varje år går omkring 300 kvinnor igenom en sen abort.Senast i höstas skrev författaren Marcus Birro om sina två söner som dog innan de föddes, och han ifrågasatte de rådande gränserna för tillåtna aborter. Isobel Hadley-Kamptz svarade med att berätta om sin dotter: "Hans söner dog. Jag dödade min dotter. Skillnaden kan tyckas oändlig, och i någon moralisk mening är den kanske det också. Ändå, samma kärlek. Samma sorg."
Sin första artikel i debatten om abortgränser skrev Isobel Hadley-Kamptz bara en månad efter dotterns död.
- Jag ville ge en verklighetsförankring, att man skulle veta vad man pratade om. Min historia är typisk för en sen abort. Man pratar om slentrianmässiga aborter, men man föder faktiskt fram sitt barn. Det går man inte igenom om man kan se någon annan utväg.
Det har också varit viktigt att hon som försvarare av aborträtten vågar säga att visst, det är barn det handlar om, inte anonyma foster.
Ingen lätt fråga
- Annars gör vi det för lätt för abortmotståndarna. Och det här är ingen lätt fråga.Hon och hennes man kan känna en slags tacksamhet för att deras dotter ändå var så pass tydligt sjuk, hennes chanser att överleva efter förlossningen var obefintliga.
- Vi fick inte hela den säkerheten förrän efteråt, när de gjorde obduktionen. Men det var ett entydigt fall och det gjorde det enklare. Hur hanterar man en liknande situation om läkarna säger att chansen barnet inte överlever är 70 eller 80 procent?
Enormt gensvar
Ända sedan hon lade ut brottstycken av romanen på den egna bloggen har hon fått ett enormt gensvar av kvinnor som varit med om liknande händelser. Berättelserna om sena aborter är få, alla vill inte vända in och ut på sitt känsloliv, tror Isobel Hadley-Kamptz.- Det är inte enkelt heller, men personliga berättelser är viktiga, det är jag övertygad om.