- Det är skitkul, Pajalaborna skrattar när jag läser ur boken. Farsan som är gammal polis är också med i den, säger Mikael Niemi, på tillfälligt Stockholmsbesök.
Älgjakten botar hybris
Han har ett kollektivt tänkande tror han, som gör det självklart att låta grannar och bekanta bli en del av boken.- Det beror helt och hållet på att jag är uppvuxen i det här lilla samhället, det är något ursvenskt. I Tornedalen var det fattigt ända in på 50-talet och det enda sättet att klara sig var att hjälpas åt. Individualismen är ett modernt påfund.
- Det är inte bara jag som har skrivit den här boken. Jag är ett verktyg för byn och det känns som att vi skriver. Kanske låter det överödmjukt, som att jag inte vill framhäva mig själv. Men så är det inte, jag blir en slags röst för ett kollektiv som är väldigt vackert.
Kanske är det också ett bra botemedel mot eventuell hybris och den extrema personfixeringen han känner varje gång han ger intervjuer och blir fotograferad. En dundersucce som "Populärmusik från Vittula", Augustbelönad och med över en miljon sålda exemplar, kan blåsa upp vilket ego som helst. En annan lösning är att jaga älg med gubbarna, som är precis vad han kommer göra när nya boken recenseras.
- Jag tar nog med mig en liten radio, så vet jag i alla fall vad kulturradion tycker om den.
Efter "Populärmusik från Vittula" lämnade Mikael Niemi bokstavligen Tornedalen i den skruvade science fictionboken "Svålhålet". Han var vansinnigt trött på Pajala och det enda möjliga var att skriva något helt annat, för att hitta roten till skrivandet och bryta förväntningarna.
- Den här boken är mitt försök att fånga Tornedalen i världen. I "Populärmusik från Vittula" var det Tornedalen som såg på sig själv. Nu finns Stockholm, Afrika och Indien med.
Vill gärna folkbilda
"Mannen som dog som en lax" är också ett försök att utforska en ny genre, kriminalromanen. En illa omtyckt pensionär hittas mördad i sitt hem i Pajala och den lokala polisen får förstärkning från Stockholm. Den mördade gubben är finskhatare och trots att meänkieli, som tornedalsfinska kallas, är hans modersmål, har han i hela sitt yrkesliv som lärare bekämpat språket. Therese Fossnes, ditrest från Rikskrim, får lära sig om Tornedalens kultur och historiens språkliga förtryck. Men också vad Tornedalslåset är, en kvast framför en olåst dörr, och hälsningsfraser som "Jaha" och "Nå". Deckarintrigen blandas ut med historiska fakta och vetenskapliga jämförelser mellan samiskan och meänkieli: "Värt att notera är sålunda att meänkieli endast har fyra ord för snö, däremot femtioåtta ord för könsumgänge."- Jag tycker att folkbildning är något väldigt fint, det handlar om självförtroende. Men som folkbildare är jag inte helt pålitlig. Man får inte tro på allt jag skriver.
Hjärtat har öppnat sig
Det är inte första gången som han skriver om det språkliga förtrycket i Tornedalen. Men i dag ser det annorlunda ut. Sedan 2000 är meänkieli ett godkänt minoritetsspråk och Mikael Niemi ser en kulturell skaparkraft och framtidstro, samtidigt som problemen med arbetslöshet och utflyttning kvarstår.- Det mjuka blödande hjärtat börjar öppna sig när man inte behöver vara rädd för att bli trakasserad. Samhället har blivit mjukare och man ser faktiskt karlar med barnvagn på byn.