- Hela 90-talet var det mer kemi än musik på schemat (skratt). Man har ju ingen drivkraft då.
Han hade supit destruktivt redan på mellanstadiet. Om 80-talet var glatt och förhållandevis problemfritt blev tillvaron allt svartare under 90-talet.
- Jag kunde säga "nu får det vara nog" och hålla det i över ett år ibland, men det var alltid en spiral ner mot sämre "mående". Jag försökte lösa problemen i mig med någonting utanför mig, som att jobba sju dagar i veckan eller samla 2 000 cd-skivor och sortera dem. Aldrig stanna av och vara sig själv.
- En människa ringde och sa "följer du med på ett möte". Ja, tänkte jag. Hade jag orkat hade jag nog tagit livet av mig. De sa att det fanns ett annat sätt. Jag såg på andra att det funkade. Jag trodde inte på det, men jag provade för jag orkade ingenting annat. Sedan dess har jag varit drogfri. Det var inte förrän efter 36 år som jag sa "jag klarar inte det här själv. Hjälp mig."
Han tar "en dag i taget" och nu har han varit drogfri i sju år.
- Det har varit som att lära sig gå, fast jävligt underligt. Jag är ungefär 150 år gammal i erfarenheter på vissa områden. Folk säger "fan vad du har varit med om mycket". För mig är det snarare "fan vad jag har missat". Hur åker man buss drogfri? Gillar jag verkligen apelsiner? Den här resan har varit fantastisk och det är den fortfarande.
- Utan honom hade inte den här skivan blivit av. Han är en fantastisk människa. Och hade jag inte haft "Tjärran" som kompis, då hade jag aldrig fått chansen att komma in i musiksvängen på samma sätt. Jag har fått göra musik. Det är det jag kan, säger ägaren av t-shirten med texten "Retired rock star".
- Jag är så otroligt nöjd med att få göra den här plattan. Det har varit en dröm sedan jag började spela ute som 13-åring 1978. Att jag inte dog under resan och att jag fått göra det här är stort i sig.
- Instrumentalmusik finns det alldeles för lite av. Jag kan ha extrema åsikter när jag är The Dan, den här figuren som gör plattan. Han är rotad i tidig 70-talsfusion. Han är jag i det extrema.
Tio musikerkompisar medverkar på plattan. Från fiolspelande Viktoria Berglund med folkmusik och bluegrass i bagaget till hårdrockgitarristen Stefan Berg.
- Min filosofi var att i värsta fall blir det precis som jag vill. I bästa fall blir det fantastiskt, men då kan inte jag ha kontroll över allting. Jag tror på Gud, ödet eller slumpen i musiken, säger han.
- Jag tryckte på "rec" och satt och lyssnade på det där ljudet i fyra och en halv minut. Sedan stängde jag av. Lasse tittade på mig och sa "vi gör kväll, jag är trött".
Därefter lät Abrahamsson Stefan Berg improvisera till bubblandet för att sedan låta Viktoria Berglund göra detsamma på mungiga och fiol (utan att få höra vad Berg adderat).
- Stefan svarade frenetiskt på bubblandet. Viktoria gjorde långa svävande toner. Sedan tog jag in min systerson som skojat om att han ska spela "metalgök". Jag släckte ner och sa "låtsas att du är en plyschbyxa". Han fick bubblet han också (skratt), levde sig in och lergökade.
- Det jag vill slå ett slag för är musikermusik på det sätt att det handlar om glädjen att spela och vad man uttrycker.
Någon sa nyligen att Dan Abrahamsson inte behöver skriva en självbiografi. Man behöver bara lyssna på skivan.
- Jag förstår tanken. Det är ju verkligen jag. En del låtar har jag skrivit sedan jag blev drogfri. "Angel of light" handlar om ett kort förhållande som jag hade när jag var känslomässigt skör, väldigt öppen och precis hade upptäckt att vara sann och visa mina känslor. Det blev så stort och besvärligt som det bara kan bli. Låten kom farande när vi stod ute på Haraholmen. Jag fick någon känsla av hur stor livet är. Vattnet börjar där och det är kopplat till hela världen.
"Barbie Hancock" är en hyllning till idolen Herbie Hancock.
- Jag tänkte mig att man skulle kunna köpa en Herbie i stället för en Barbie, en docka med afrofrilla och funkig bil (skratt).
- Den känns som en udda fågel. Jag skulle vara glad om skivbolaget fick igen lite pengar.