Potentialen i boken slarvas tyvärr bort. Personerna i den för tillfället ihopsatta expeditionsgruppen borde författaren kunnat göra mer av. Det blir skissartat och vagt, och det är synd eftersom det antydda och luddigt sagda visar på källor att ösa ur.
Den erotiska undertonen i gruppen beskriver författaren bra. Jag har dock lite svårt att förstå huvudpersonens flitiga byte av sovsäckskamrat. En beskrivning av kvinnans lott för att få erkännande i en manligt dominerad grupp?
Romanen är en rätt sorglig berättelse där krav på fysisk prestation nästan blir ett måste för att känna eget människovärde.
Som kontrast ställs Kattis och Hildes framväxande vänskap med öppning mot ett annat liv.
Därför känns det trist när författaren hastar fram ett slut med sjumilakängorna på. Det är som om den rastlöshet som präglat hennes liv, åter gripit tag i henne.