- Mina arbetsdagar börjar sällan före midnatt. Sedan håller de på ett litet tag, jag är nattjobbare.
Under tre års tid är det alltså nätterna hon har ägnat åt tvillingarna Jannis och Sonya. I nya romanen "Den som vässar vargars tänder" driver de ett kafe i en fiskeby på västkusten. Syskonen anstränger sig för att passa in i idyllen, men förgäves. En barndom kantad av övergrepp hinner ikapp: En berättelse om mord, våld, pedofili, psykisk terror och dödliga örter. Jannis sätt att överleva är att förtränga, han har ingen aning om vad som hänt, eller vad som händer. Sonya är fullt medveten om vad som skett, men har gått känslomässigt helt kvaddad ur det hela.
- Det var inte alls skrämmande att skriva. Man sitter mest och slipar på syntaxen och försöker skriva så bra som möjligt. Det enda läskiga är misstanken om att det kanske inte blir så bra som man vill ha det. Den misstanken är läskig nog.
Inledningsscenen
I bokens inledningsscen står Jannis och tittar ner på den vanställda unga flickkroppen som han och hans syster har dumpat i havet.- Det var en sammanhängande mardröm där framför allt det ohyggliga mordet i slutet av boken är med.
- Ibland kan man nästan censurera sina egna drömmar och den klipptes efter ett tag. Men man förstod ändå vad som hade hänt. I boken beskrivs det mer explicit.
Det detaljerade våldet handlar om läsarens förväntan, menar hon. När laddningen har byggts upp över flera hundra sidor gäller det att överträffa sig själv.
Carina Rydberg var ute efter att skildra mördarna inifrån i en psykologiskt thriller. Som i en skräckfilm stegras spänningen och just det filmiska återkommer i hennes böcker. För drygt tio år sedan skrev hon "Nattens amnesti" med David Lynch i bakhuvudet - "Twin Peaks", "Blue Velvet" och regissörens skruvade mystik. Nu pratar hon om gamla Hitchcockknep.
Tänker som Hitchcock
- Han sa alltid att det finns två sätt att visa hur en bomb exploderar under ett bord. Antingen blir det en jätteexplosion, utan att du vet om att bomben finns där. Eller så visar du den tickande bomben och de som ovetandes sitter vid bordet. Så utnyttjar du bomben till fullo.Ondskan ser Carina Rydberg lite överallt i samhället. Uppmärksammade våldsdåd av psykiskt sjuka, men också en vardaglig missunnsamhet. Den gör ingen till seriemördare, men människor som inte har en aning om hur elaka de är, det tyder på en omedveten ondska, säger hon.
- Jag kan gå ombord på Waxholmsbåten med mina två hundar och se någon bli lite skadeglad när husdjursplatserna är upptagna. Någon som tycker det är bra när jag inte får plats på båten bara för att jag har hundar med mig. Sådant ser jag ganska mycket av. Kanske är det en slags feghet eller aggressionshämning som gör att man låter ilska och frustration sippra ut lite då och då mot människor som inte har gjort en något.
Det har gått sex år sedan Carina Rydbergs förra bok, "Djävulsformeln", som kom efter den omtalade "Den högsta kasten". Två självbiografiska, utlämnande romaner som gjorde hela hennes liv till en roman och som triggade en sällsynt hätsk debatt om författarens ansvar. Men frågan om klivet tillbaka till det fiktiva skonar den privata Carina förstår hon inte riktigt. Möjligen är det jobbigt att folk tio år senare fortfarande vill prata om "Den högsta kasten" med henne.
Farligt roligt
- Egentligen finns det inget så roligt som att skriva en sådan självbiografisk bok. Det är riktigt riktigt kul, lite farligt på ett sätt som den här boken inte är. Men man kan inte skriva sådana böcker hela livet.- Skriver man om sig själv måste man utlämna sig själv. Jag hade inget problem med det. Lite otäckt dagen innan de skulle komma ut. Men det som skrevs sedan, den fåniga men roliga debatten, rörde mig inte i ryggen. Det var bara stenkul. Jag önskar varje författare att få vara med om något sådant.