De är inte ute efter något modest, säsongsbetonat experiment. Här är det kanon som ska ändras. Under hösten har ensemblen gått på djupet genom fullsatta litterära salonger och andra efterforskningar inför publik. Drömmen är att två Leffler och en Benedictsson per säsong kunde bli lika självklart som tre Strindberg och två Ibsen.
- Strindberg har skrivit om många kvinnor och det är ju bra. Men det är alltid kvinnan som förlorar. Sväljer man för många sådana beten tror man att det inte finns någon annan historia att berätta. Man blir tondöv och blind, säger Gunilla Röör som gick Scenskolan utan att spela en enda kvinnlig dramatiker.
- Man reflekterade inte ens över det. Jag och Lena Endre drog igång ett seminarium för att få dramatik skriven av kvinnor.
- Jag tror det tar ungefär tjugo år innan forskningen når praktikerna, säger Ann Petren.
- De hade bara en pjäs innan, och det är ändå en skola, säger regissören Kajsa Isaksson.
Ann Petren började gå igenom dem för ett par år sedan när de fortfarande bara fanns att tillgå på Kungliga biblioteket. Hon hade läst en c-uppsats av litteratur- och genusvetaren Åsa Sarachu och blev förlägen över sin okunskap.
- Jag kände bara till Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, och där tror jag att jag är rätt representativ. Jag kände mig lurad och generad.
Varför glömdes pjäserna?
- Det finns flera förklaringar, säger Ann Petren som konstaterat att pjäsernas kvalitet inte varit någon garant för överlevnad.
Medans Riksteaterns projekt drivs av ledningen, kommer initiativet på Stockholms stadsteater från skådespelare och regissörer.
- Jag kan tänka mig att den var för vass när den kom, säger Gunilla Röhr om att stadsteaterns pjäs får urpremiär först hundra år efter att den skrevs.