För första gången har västerlänningar kunnat se och dokumentera den sanning som tibetanerna själva känt till i ett halvt sekel; kineserna skjuter hänsynslöst mot de tibetaner som försöker lämna landet. Vittnesmål om tortyr och förföljelser av tibetaner i deras eget land har successivt sipprat ut. De som följt den politiska utvecklingen på "världens tak" vet att den tibetanska kulturen håller på att förintas. Dalai Lamas kulturella engagemang i exil är en motkraft.
"Operan är hjärtat i den tibetanska kulturen", säger Dalai Lama och tillägger: "Den är viktig inte bara för att det är god underhållning utan också för att den tränar människor i empati". På min fråga om den ibland inte är lite väl museal svarar han bestämt nej och fortsätter: "Idag finns sex billioner människor på vår planet, varje kultur måste bottna i sin egen identitet innan vi kan gå vidare och samarbeta över gränserna. Utan egen kulturell förankring kommer inte något fredligt, globalt samförstånd kunna uppstå och utvecklas."
Opera i Himalaya
I samhället Dharamsala, Himalaya i norra Indien, lever och verkar Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen. Där finns den nationella tibetanska operan TIPA (Tibetan Institute of Performing Arts), andra kulturinstitutioner såsom hantverks -skolor och -verkstäder med specialiteter i design och tankamålning, det vackra kulturcentrat Norbulinka, ett aktningsvärt bibliotek, tidskriftsutgivning (i samarbete med bland andra Oxford), ett välrenommerat Medical Center, Astrologiskt Institut och Dalai Lamas palats och rogivande tempelområde.Strax ovanför samhället, uppe på en platå i bergen med glaciärer i fjärran och samhället under, finns den tibetanska nationaloperan i exil. Där lever och arbetar 160 personer med att bevara och förfina den. Där möts gammalt och nytt: ålderdomliga sånger blandas med motorcykelljud, mobiltelefoners signaler, tibetansk, indisk och västerländsk pop. Några artister rör sig ledigt över gårds- planen i vackert traditionella scenkostymer, andra i moderna västerländska jeans och T-shirt. Det är liv och rörelse. Och överallt, musik.
Renässansmänniska
Operan föddes i 1400-talets Tibet, ungefär vid samma tidpunkt som den västerländska operan såg dagens ljus i Sydeuropa. Yogin Thangtong Gyalpo anses som den tibetanska operans grundare. Han var inte bara yogi utan också en renässansmänniska, vetenskapsman och tusenkonstnär. Många forskare jämför honom idag med Leonardo Da Vinci (1452-1519), italienaren som skapade både konst och vetenskap.Gyalpo engagerade sju vackra systrar som var duktiga på att dansa och sjunga och erbjöd lokala berättare att ansluta sig till truppen. Själv komponerade han musik och trakterade trumma och cymbal. Truppen tog sig namnet Ache Lhamo, vilket betyder De dansande gudinnorna. Populariteten var enorm. Skönhet förenad med slapstick, humor och magi blev signum för Lhamo. Föreställningarna framfördes ute i det fria och handlade om det godas eviga kamp mot det onda. Efter Gyalpos tid fortsatte operan att utvecklas och förfinas. Lhamo blev och är fortfarande en angelägenhet för hela det tibetanska folket.
Shotonfestival i exil.
När nomaderna i Tibet i slutet av augusti kom ner från högplatån och omvandlade jakmjölk till yoghurt, samlades människor i Dalai Lamas sommarpalats Norbulinka för att delta i de årliga festspelen. H.H. Dalai Lama var hedersgäst. Engagerad i artisternas utveckling följde han föreställningarna med stort intresse. På Dalai Lamas initiativ har Shoton återuppstått i exil och precis som i Tibet närvarar han alltid vid den första dagens invigning.I tio dagar äger festivalen rum. TIPA är värd och huvudattraktion men de övriga nio tibetanska operakompanierna, utspridda över hela Indien, är också mycket uppskattade. En föreställning framförs per dag. Varje föreställning tar sex timmar. Festivalen startar med att en liten staty av Thangtong Gyalpo bärs fram och placeras i mitten av scenen, som åminnelse och hyllning. Därefter tar maskdansen vid. Unga män med svarta masker med vitt skägg, dansar suggestivt. Det är jägarna som med dova stämmor höjer sina stavar och unisont sjunger för att skydda jorden, festivalen och Dalai Lama. De dansande feerna och den kvinnliga kören svarar rytmiskt. Trumljud hörs. Likaså cymbalens taktfasta slag. En manlig dansare rör sig runt scenen i stora cirkelhopp. Flyger i luften. Publiken jublar. Fler manliga dansare dyker upp, en och en rör sig rytmiskt, svävande, runt, runt. Så börjar själva fabeln … och den unika namtrasången. Namtra är en typ av tibetansk aria som har vissa likheter med den samiska jojken och inte så mycket med den gälla högtonssången i kinesisk opera som så många västerlänningar vid första mötet förknippar som jämförbart.
Ny generation
I publiken sitter Norbu Tsering, den gamle operamästaren, snart 80 år och periodvis ännu verksam som lärare på TIPA. I Tibet tillhörde Norbu Tsering en av Dalai Lamas favoritskådespelare, känd för sina fantastiska kvinnotolkningar, och älskad av hela folket. Efter Dalai Lamas flykt sattes han i kinesiskt fängelse. Efter en svår flykt över Himalayas bergmassiv blev han ombedd av Dalai Lama att axla rollen som operamästare och ansvara för operans uppbyggnad. Idag är han den sist levande som kan förmedla kunskap om en kultur som håller på att gå förlorad i Tibet. I ett sinnrikt operamästare-lärjungesystem har han fullgjort sin uppgift och fört arvet vidare från Thangtong Gyalpos dagar till en ny generation unga tibetaner i exil.Dalai Lama är operans högste beskyddaren och djupt engagerad i dess utveckling. Det är han som sett till att de kvinnliga artisterna idag får uppträda på samma villkor som männen. Han har också arbetat för att en viss modernisering av det ålderdomliga operaspråket kommit tillstånd. Dalai Lama säger allvarligt: "Man måste skilja på nationell och nationalistisk" och fortsätter leende: "Konsten har en inbyggd förmåga att blicka både utåt mot samhället och inåt mot människosjälen. Den förmågan gör det möjligt att bygga broar mellan människor och nationer. Den möjligheten måste vi ta tillvara på".