I hennes färgsprakande illustrationer, i köket i lägenheten i
Oskarshamn där vi sitter, i hennes lite lågmälda sätt att prata.
Och som svar på frågan vad hon har för mål med sina egna böcker berättar Lisen Adbåge om en stark bildupplevelse från den egna barndomen, Gun-Britt Sundströms "Det underbara dagishemmet", illustrerad av favoriten
Gunna Grähs.
- I den finns det en liten vagga med en filt med rosenknoppar på. Sådana små detaljer väcker någonting i mig. Jag vet hur det känns det där täcket! Det är den känslan jag vill att läsaren ska få, säger Lisen Adbåge.
Nyligen fick hon höra om ett barn som var fascinerad av räven i "Kurt och Kio vill ha koja".
- Räven är bara en bifigur men när jag hörde att den kunde bli så viktig för någon kände jag av någon konstig anledning att jag har lyckats.
Blivande kultfigurer
Man skulle kunna tro att Lisen Adbåge känner sig lyckad mest hela tiden. Hon har försörjt sig som illustratör sedan utbildningen på serietecknarskolan i Hofors och är uppbokad i minst ett år framöver - och det utan att behöva vässa armbågarna.
Victoria med Downs syndrom i "En dag i prinsessans Victorias liv" och Estelle som undersöker om man kan locka håret med borrmaskin i blodiga "Kan man ...?" (båda av Petter Lidbeck) tillhör de figurer som sprungit ur hennes penslar. Och så Kurt och Kio förstås, ett älskansvärt par som är helt hennes egna. De dök först upp i "Kurt och Kio vill ha koja" i fjol och har redan utnämnts till blivande kul
figurer. En tredje bok om den driftiga duon med korvar på huvudet skvalpar redan runt i Lisen Adbåges fantasi.
Blyg som barn
Men trots att recensionerna glöder av beröm tycker Lisen Adbåge att det är "pestjobbigt" varje gång en bok kommer ut. Tänker hon för mycket blir hon rädd. Bäst går det när hon bara kör på.
- Man ska strunta i dem som säger "så där kan du inte rita". Det är lite "Kurt och Kio"-andan, man måste ha kul och vilja nå någonstans, inte nöja sig med första kojan, säger Lisen Adbåge som själv är lite av en sökande Kio-figur medan den bekymmerslöse Kurt är modellerad på sambon Gustav.
Det är sambon som har rötterna i Oskarshamn. Lisen Adbåge växte upp i den lilla östgötska byn Sya. Illustratören Tor Morisse råkade bo granne, och både Lisen och hennes tvillingsyster älskade att besöka hans ateljé. Även Emma Adbåge är framgångsrik barnboksillustratör, men efter en tids samarbete har systrarna lagt ner sitt gemensamma företag, trötta på att ständigt klumpas ihop.
Sockerkick av färger
I en av sina kommande böcker blickar Lisen Adbåge tillbaka till barndomen. I "Stor-Emma" skildrar hon en blyg flicka som tvingas leka med en större, lite taskig tjej bara för att föräldrarna är vänner.
"Stor-Emma" är mindre färgintensiv än vad Adbåge-läsare är vana vid.
- Jag försöker ibland hålla en mer dämpad färgskala, men misslyckas oftast. Jag mår bra av färg, det är lite som att få en sockerkick, säger Lisen Adbåge vars stil ofta beskrivs som färgsprakande, skev och humoristisk.
Men för tillfället är väggarna i ateljén vita. Efter varje bok rensar hon ut och tömmer huvudet för att kunna gå in i en ny värld.
- Oh nej, tiden bara går. Jag har suttit så sen jag var barn, det låter enformigt men det är då jag mår som bäst.