Han är mitt uppe i intagningarna på utbildningen Musikmakarna i Örnsköldsvik där han jobbar när han ringer PT. Låtskrivarkonsten handlar om att nå människorna.
– Det svåra är att göra enkel musik som är effektiv. Det är en missuppfattning att ju mer komplex musiken är, desto duktigare är låtskrivarna. Jag tycker tvärtom. Kan man få en låt att låta bra på tre ackord, då är man en bra låtskrivare.
Frank Ådahl firar 50 år som liveartist nästa år. Han debuterade redan som sjuåring då Pelle Karlsson upptäckte honom och brodern Simon och såg till att de fick börja uppträda. Skivdebuten kom 1969 på Hemmets härold.
Bröderna delade rum och ett gemensamt spirande musikintresse, även för den världsliga. Men att lyssna på profan musik på 60-talet ”fanns inte på kartan” om man var kristen enligt Frank Ådahl.
– Vi låg under sängen och lyssnade på ”Tio i topp” i transistorradion för att mamma inte skulle märka det.
Vardagskvällarna rattade de ständigt in Radio Luxemburg där de lyssnade allt från Osmonds till Aretha Franklin och Otis Redding.
– Vi lyssnade tills pappa kom och stängde av. Vi visste allt om alla listplaceringar.
– I mitten av 70-talet förstod mamma och pappa att det var en passion och något vi skulle ägna oss åt. Då släppte de på bestämmelserna.
I kölvattnet av förnyarna i rockbandet Jerusalem blev brödernas band, Edin-Ådahl, ett av de som slog igenom på den kristna musikscenen. I USA gavs albumet ”Alibi” (1982) ut av jätten CBS och de spelades flitigt på radio. Om de åkt över och turnerat hade det kunnat ta fart, men ekonomi och mod saknades.
– Vi säljer fortfarande skivor i USA utan att det är vi som ger ut dem. Vi har till och med upptäckt hemsidor som svarar i vårt namn när man mejlar dem (skratt). Det är ren fejk-verksamhet.
Segern i Melodifestivalen 1990 blev en konstig upplevelse. De hade inte räknat med att vinna, men kunde plötsligt turnera på heltid på nya arenor.
– Vi drog av 24 folkparker efter segern. Det var spännande och nervöst. Ris och ros. En tuffare publik. Ibland kastade folk rosor på scenen, ibland sten. Det var hårt.
Edin-Ådahl splittrades 1992.
– Just nu finns ingen tid för återförening, men man vet inte vad som händer i morgon. Det jag kan tänka är att göra det för att träffas, för att det är kul och för en mindre skara människor.
1994 gjorde Frank Ådahl Simbas röst i Walt Disneys megasuccé ”Lejonkungen”.
– Det var jättesvårt. Vi fick förkorta och förlänga ord. Jag var så nervös att jag höll på att göra på mig. Jag var genomsvettig de första dagarna och hade ont i huvudet på kvällarna. Det är så mycket koncentration.
– Simba kommer aldrig att lämna mig. När jag har konsert är 80 procent av publiken mellan 50 och 65 år. Resten är folk mellan 15 och 28, vars enda ”mission” med besöket är att höra mig säga en rad från filmen. De kommer fram, tar en bild och säger ”säg någonting från filmen”. Då ska jag säga typ ”Nej, jag vill inte bli kung”. Då är de nöjda och så går de hem och har inte hört på en enda låt som jag sjungit (skratt). Det kan kännas märkligt, men jag kan förstå varför de vill höra rösten. Det är deras uppväxt det handlar om.
I Piteå gästar han Hortlax gospel. Frank Ådahl utlovar en musikalisk resa genom 30 år.
– Jag är 56 i år. Jag ser med tacksamhet på att jag fortfarande kan hålla på. Jag är väldigt ödmjuk inför att man blir äldre och kanske inte orkar lika mycket, men också tacksam att någon frågar.
Storstrand har han ett varmt förhållande till.
– De var bland de första som bjöd in Edin Ådahl. De var vidsynta och intresserade av musik redan i slutet av 70-talet. Vi var med i pingströrelsen, men vi fick ju inga gig där (skratt). Det känns jättekul att få komma till Storstrand.