Hon fick sin första gitarr som tioåring, tog lektioner och satt mycket och spelade på egen hand. Vid 16 års ålder kände hon att hon hade fått ihop låtar som höll. Flera år av medverkan i riksomfattande tävlingen Musik Direkt ledde till att hon vann pris i form av studiotid. Där mötte hon Johan Arveli som i dag spelar pedal steel i hennes band, och via honom resten av bandet.
– Jag var 18 år då. De andra var ganska mycket äldre och bland de bästa musiker man kunde få i Jämtland. Sedan dess har det rullat på.
Cool jämförelse
Ellen Sundberg har fått höra att det låter både amerikanskt och norrländskt om hennes musik. Flera gånger har Neil Young dykt upp som en referens i recensionerna.
– Otroligt roligt (skratt). Jag har ju lyssnat mycket på honom. Det är coolt att få jämförelser. Jag har mest lyssnat på Dylan, Patti Smith och även Sophie Zelmani. Jag spelade luftgitarr och mimade till hennes låtar när jag var yngre. Det man lyssnar på som liten präglar en som större. Man har ändå fått någon slags grund med sig. Jag lyssnade på henne så himla mycket och tog verkligen till mig det hon gjorde. Jag tror att jag har det med mig resten av livet.
Känner hon till det här?
– Det tror jag inte. Träffar jag henne någon gång ska jag berätta det.
I våras fick hon åka på turné med fjolårets kanske största snackis i Musiksverige, amerikanske Doug Seegers, den hemlösa musikern som fick ett genombrott genom tv-serien ”Jills veranda”. I tre månader var de ute och spelade för utsålda hus.
– Man har aldrig varit med om det tidigare, en artist som blir känd över en natt och hajpen kring det. Det var intensivt och inspirerande, häftigt att få vara med. Jag visste inte om hans publik skulle bua mig av scenen, men jag fick ett otroligt bra mottagande.
Hon jobbade i kassan på ICA när musikkarriären började ta fart. Det jobbet har hon lämnat. Ellen Sundberg bor fortfarande hemma hos sina föräldrar och får precis artisttillvaron att gå ihop ekonomiskt.
2013 turnerade hon med hyllade amerikanske artisten Israel Nash Gripka. De fann varandra i samarbetet och när hon skulle spela in sitt andra album blev det bestämt att det skulle ske i hans hem i Dripping Springs utanför Austin, Texas.
– Vi gjorde om hans vardagsrum till studio. Det passade mig bra. Vi var där i åtta dagar och bara spelade musik. Det spelade ingen roll när på dygnet det var. Vi bara körde. Det mesta är liveinspelat, säger Ellen Sundberg som tycker att Gripka har förstått hennes musik på ett coolt sätt.
– Det är fortfarande americana och det hörs att det är jag, men det är så här jag vill låta. Amerikana med lite psykedeliskt och lite rock. Inte så mycket country.
Mer på svenska
Den som hör ”Vägen är lång (The road is long)” får plötsligt spetsa öronen när Ellen Sundberg byter från engelska till svenska mitt i låten.
– Nick som är med och spelar sa att ”du borde skriva en låta på svenska”. Jag sa nej, för jag hade provat det förr och jag kom inte på någonting. ”Men bara någon vers. Det kan bli kul för amerikanerna att höra något på svenska också”, sa han och så blev det i den låten. Folk gillar den väldigt mycket.
Har du blodad tand?
– Jag har ju fått det nu. Jag måste kanske sätta mig ner och pröva att skriva mer på svenska, när jag märker att folk svarar så bra på det.