Det kan låta märkligt att han vill göra helt tvärt om och spelar in en popskiva med tio mer eller mindre självbiografiska spår, men då ser man inte till Markus Krunegårds historia. För efter den hyllade debuten med "Markusevangeliet" så slog han inte in öppna dörrar med uppföljaren. Ett drygt år efter den första skivan släppte han i stället två syskonskivor samtidigt med totalt 26 spår. Det är det han nu har velat göra tvärt om ifrån.
- Jag behöver nya anledningar, än så länge ser jag inte musiken som ett jobb utan mer som en fristad och ett nöje som inte har några regler.
- Det var en utmaning att göra som folk tycker att man ska, men det gick bra. Det blir lite mer arbete, lite mindre volley och mer kortpassningsspel, säger Markus Krunegård.
Resultatet blev skivan "Mänsklig värme" som kom tidigare i år. Allt genomarbetande gjorde, enligt Markus själv, skivan seriösare och allvarligare än sina föregångare. Och den innehåller också fler plogbilar, snöänglar och februaristormar än tidigare.
Att han däremot skulle tvivla på sig själv och ha dåligt självförtroende håller Krunegård inte med om.
- Man kan ju se det helt tvärt om, det krävs mycket "balls" för att skriva om det. Det är inga bling bling-texter, men jag tycker inte synd om mig själv.
Han finner det samtidigt väldigt berörande när han ser sin publik. När hans, som han kallar det, egocentriska syssla där han sjunger om sig själv och sina kompisar kan skänka någon mening till personerna i publiken, få en mottagare. Att ha den påverkan på sina fans tycker han är mäktig.
Är "Mänsklig värme" då rent av en politisk skiva?
- Mänsklig värme... Det är en ocool men drabbande titel. För det är det allt handlar om vare sig du hoppat av A-kassan eller är så rik så du inte vet vad du ska göra med pengarna.
Som han sjunger i öppningsspåret "Korallreven och vintergatan": "Mänsklig värme, snälla kom närmre/37 grader celsius är allting som behövs".
- Men jag är ingen popens Bono, jag tycker en jäkla massa men är ingen politiker och ser det inte som min uppgift att ha en massa underbyggda argument.
Innan Markus Krunegård fick det definitiva genombrottet under sitt eget namn, var han sångare i band som Hets och Laakso. Hela tiden låter det på honom som om allt varit en tvärt om-reaktion på det föregående. Det senare av de två banden har haft en lång paus, men en del tankar finns på att göra någonting nytt.
- Att köra solo är en fristad, men att vara i ett band är fortfarande roligare, fast det kan vara ett helvete med. Vi har lite låtar med Laakso, det gäller egentligen bara att träffas och dricka sprit ihop.
Vad som gått igen i samtliga Markus Krunegårds projekt är däremot placeringen av hans sånger på en plats, stor som liten. Lyssnaren har fått följa med till både Norrköping, Sartres favoritkafé och Stockholm i hans låtar. Han menar att det inte är något medvetet val och att det inte finns något mål att göra upp med, till exempel, Norrköping. Mycket är helt enkelt självbiografiskt och skådeplatserna är hans verklighet.
- Jag tänker inte: "Nu ska jag belysa Finnspång". Norrköping blir jag nog aldrig klar med, jag bodde 20 år där och det var där jag blev den jag är.
På PDOL gör han sin första spelning i Piteå. Han räknar påläst upp de mer eller mindre rikskända musiker som kommer härifrån och frågar sen om inte också hockeyspelaren Tomas Holmström kommer från Piteå. Vilket han gör.
- Det är alltid kul med ställen där man inte spelat tidigare, men samtidigt lite sorgligt. Man bryter magin och det blir bara en stad som andra. Havsbadet är inte längre Venice Beach i huvudet, säger Markus Krunegård.