Sångarna är behållningen i svulstig uppsättning

Som i en dröm stiger Selma ur kistan, uppväckt av sin son Gene. Inledningen visar att operaproduktionen, som denna kväll har Sverigepremiär, intar en annan utgångspunkt än filmen.
Trots allvarliga synproblem kämpar Selma för att samla in pengar till en ögonoperation för sin son, som likt henne riskerar att gå samma blinda öde till mötes. Skulden Selma tampas med är frågan om varför hon skaffade barn, trots att hon visste att den genetiska åkomman skulle föras vidare.
En annan skuld hon brottas med är följderna av sin hyresvärds död som hon var med och orsakade. Om sanningen kommer fram blir hon rentvådd. Men Selma viker från sanningen och väljer en dödlig utgång för att sonen ska få ett liv som seende.

Operan intar ett uppfriskande perspektiv på sonen Gene. Placerad i närheten av de händelser som för handlingen framåt är han en central gestalt för berättandet, men också för publiken som hela tiden kan se honom.
Scenografin tillåter med enkla medel snabba omflyttningar mellan de fem scener som i både kyrklig och industriell miljö beseglar Selmas öde.
Susanna Levonens agerande på scen är fritt från manér och sången är uttrycksfull. Levonen, tidigare mezzosopran men sedan några år tillbaka dramatisk sopran, sjunger rollen Selma med vass skärpa på höjden.
En annan sångare som lämnar avtryck är mezzosopranen Marianne Eklöf i rollen som Selmas vän, Kathy. Hennes toner är den varma kontrasten till Levonens uttryck. Håkan Starkenberg gör rollen som den stränge och smått pompöse distriktsåklagaren. I sina höga partier, en slags retfull men härlig falsettklang, är han drivande i domen mot Selma. Baryton Calle Lindén gör en stark prestation som hyresvärden Bill Houston. Lindén är fysiskt snabb på scenen och levererar sin roll med tyngd.

Paul Ruders komposition
leder handlingen mer illustrerande än librettot som ibland blir övertydligt. "Dancer in the dark" har en given cirkelkomposition, efter cirka 70 minuter landar Selma i kistan igen.
I sin totala inramning med gotiska element är operaproduktionen en mycket dov historia.
Trots övertygande prestationer från sångarna lämnar operan ett svulstigt och mättat intryck, bland annat när Selma inför sin dödsscen står med armarna utåt som ett kors och blir tvättad. Offerrollen är på många sätt tillgjord och uppenbar.