Trollflöjten
Kungliga operan är ute på turné med Trollflöjten och under lördagen och söndagen var det Luleås tur när de sätter upp två föreställningar i Kulturens hus. Efter den rikligt scenografiskt iscensatta uppsättningen i Operahuset är det nu en konsertant version av Trollflöjten som visas, där scenografin har fått stryka på foten på grund av logistik.
Det bådar för en avskalad föreställning där musiken får stå fram i stället för den visuella upplevelsen. Då föreställningen saknar textning är det en fördel att kunna operans handling innan man går på föreställningen, då texten har svårt att komma fram när sången ska hävda sig mot orkestern. Det gäller det att hänga med på andra sätt. Jag själv slutar efter ett tag att lyssna efter orden. Något annat får träda fram: agerandet, det musikaliska, ansiktsuttryck och gester. Sinnesförnimmelserna blir min guide in i den sagovärld som utgör Mozarts Trollflöjten.
Trots spartanskt scenutrymme lyckas rollinnehavarna bra med att göra agerandet levande. I brist på kulisser får man ta till andra medel: kompetens och gestaltning. Denna uppsättningen av Trollflöjten baseras på humor. Detta grepp är diskutabelt ur flera synpunkter och ståndpunkterna kommer att variera beroende på vad man förväntat sig att se. Ett är däremot säkert: i denna föreställning är humorn fundamentalt bärande. Jens Persson gör här en stor insats i sin roll som Papageno, den hedonistiska Pan-figuren med varmt hjärta som framför evig kärlek och rent hjärta hellre väljer en smeksam kvinna och gott vin. Han är den länk mellan humor och allvar som gör föreställningen, och gör så med en riktigt bra sånginsats. Scener som när han i sin ensamma längtan efter en flicka står i begrepp att hänga sig med hjälp av en heliumballong eller när han i sin iver att komma i säng med sin nyfunna käresta sjunger en duett iförd endast underkläder drar upp skratt. De avvisas av dirigenten som med artig bestämdhet ber dem skaffa ett rum. Som ni hör är allvar inte att förvänta sig. Men det fungerar.
Insatser väl värda att nämna är främst Karolina Andersson i rollen som Nattens drottning som gör en strålande insats. Jag hade gärna sett hennes mörker sprida sig längre in i produktionens hjärta. Lennart Forsén i rollen som Sarastro övertygar med vacker sång. Kvinnliga huvudrollsinnehavaren Elisabeth Mayer gör en gripande insats som den älskande Pamina. Tenoren Conny Thimander i den manlige huvudrollen har en vacker klang i sin röst, men begränsningen i kraft märks när rösten ska bäras över en stor publik. En extra eloge till dirigenten Stefan Klingele, som med pondus, ledighet och kompetens agerar som en levande och närvarande länk mellan orkester och rollinnehavare.
En Trollflöjten med humor alltså. Det svarta allvaret, drömlandskapen och den mörka poesin får stå i skuggan. Där man kunnat ge den rum går den förlorad i en uppsättning som fokuserar på pastisch-humor. Roande, men jag saknar den poetiska dimensionen, det trolska och mörka. Under dessa partier blundar jag, lyssnar på vacker sång och skapar det mörkret på min inre scen. Det fungerar förhållandevis väl.