Konsten att leva ett omöjligt liv

Ylva Eggehorn skulle enligt annonseringen prata om att älska tappert och om att hoppas trots allt. Det visade sig gälla livet som helhet och varför vi alls står ut med att leva vidare när den yttersta - i meningen svåraste - stunden måste klaras upp. Eller när samhällets krav på hur vi ska vara bara blir för mycket.
- Livet borde ha en varningstext om alla svåra saker vi måste klara av. Men det finns kraftkällor som gör att vi kan orka en dag till, konstaterade Ylva Eggehorn.
Ordens källa
Hon berättade bland annat en historia ur verkliga livet om en för henne helt okänd gammal dam på tunnelbanan, som talade om hur det gick till när musikens ängel följde med människorna ut ur den underbara trädgården - och att ängeln har stannat kvar i världen sedan dess.
Tillsammans med allt annat som Ylva Eggehorn "snappat upp" blev det ytterligare en bekräftelse på att musiken kan vara källan som bär fram ordens betydelse, oavsett språk. Därför blev hon inte alls förvånad när hon läste att rymden har en grundton, tonen b, 55 oktaver under vad det mänskliga örat kan höra.
- De som är störda över folk som kommer till kyrkan bara när det är musik, borde istället glädjas och fråga sig varför musiken är ett språk som kan tala till alla.
- Musiken är det minne som stannar kvar längre än alla andra minnen , precis som hörseln är det sinne som stannar längst även om vi ligger i koma.
Ylva Egggehorns inställning till konsten är lätt att anamma för den som vill ha verktyg till att hantera såväl nutid som framtid och dåtid:
- För mig är konsten både demokratisk och revolutionär, samtidigt som den bevarar minnet av att vara människa.
- Konsten ger oss möjlighet att tänka något annat än det som för tillfället råder. Och den hjälper oss att föreställa oss något annat än det som verkar obönhörligt och självklart.
En konst att leva
Hon delade generöst med sig av de kraftkällor hon hittat i sin strävan efter att minnas, eftersom alla människor någon gång tänker tillbaka på sina liv även om de inte skriver någon bok om det.
Ylva Eggehorn tror att varje människa har något lysande ögonblick som hela kroppen minns och att det är där grunden för samhörighet med andra finns. Det är därför det är så viktigt att vi berättar om våra liv för oss jälva och andra.
- Kroppsminnen härbärgerar mycket, men vi behöver mer stoff när vi ska berätta våra liv än de lysande ögonblick som ger oss kraft.
- Vi måste också gå på upptäcktsfärd på skammens väg och då upptäcker vi kanske att det oberättade, det som får oss att skämmas, egentligen är undertryckt vrede, sorg, kärlek. Att berätta om våra liv är en process.
Ylva Eggehorn tror att varje släkt har en hemlig budkavle från en generation till nästa.
- Det kan vara "det ordnar sig alltid" eller "du ska inte tro du är nåt". I min släkt är budkavlen "övergivenhet", med underrubriken "konsten att leva ett omöjligt liv och klara av det.