Iris har återvänt till ljuset i norr

Efter 30 års arbete som konstnär och konstpedagog är Iris Rönnqvist väl etablerad i mellersta och södra Sverige, så känd och uppskattad att hon kunnat leva enbart på sin konst sedan hon flyttade från Örebro till Österlen för 20 år sedan. Därför ifrågasatte många hennes hemvändarbeslut. I samband med en separatutställning i Älvsbyns konsthall hösten 2007, blev längtan hem så påtaglig att Iris Rönnqvist kände ångest inför att åka till Skåne igen.
- Det roliga är att min man också ville stanna kvar här, fast han är skåning. Vi började leta efter hus och när vi hittade det här bestämde vi oss genast. Vi ångrar oss inte! säger Iris Rönnqvist och bjuder på husesyn i boningshuset.
I folkmun brukar det kallas antingen "Änglahuset" eller "Snickarglädjen" då förra ägaren smyckat fasaden med allehanda snirkliga dekorationer. Tack vare att huset ser ut som en bakelse vet snart sagt alla kommuninvånare var det ligger: mitt emot det nedbrunna kaféet Humlan på Öjagatan i Öjebyn.
Ett lätt beslut
Mannen i fråga heter Jan Nordborg och är nypensionerat sjöbefäl med ett förflutet på bland annat nu uppköpta Helsingborgrederiet Gorthons fartyg, som lastade skogs- och pappersprodukter vid Haraholmen. På klingande skånska berättar han att han lärde känna många trevliga människor längs Norrlandskusten under sin yrkesverksamma tid.
- Att flytta till Piteå är därför inte alls så konstigt för mig som man kanske kan tro. Tvärtom, jag har ju varit här många gånger och känner mig hemma.
- Vi har jobbat som sjutton för att få allt klart här. I början hade jag samvetskval för att min man gjorde allt jag bad om, men det har jag kommit över nu för det blir så fint, säger Iris Rönnqvist och strålar av förnöjsamhet.
En känd sagotant
- Att bli en Karin Mamma Andersson är få konstnärer förunnat, vi är många som är i mellanskiktet. Jag fyller 61 år i år och måste tänka på vad jag verkligen vill göra. Jo, jag vill vara konstnär och är nöjd om jag klarar uppehället. Det är inte ära och berömmelse jag är ute efter och därför var det lätt att flytta hem igen, slår hon fast.
Vad det innebär att vara en kändis vet hon sedan tiden i Örebro, där hon en tid var kommunens barnkulturchef. Som samordnare och idégivare till många kulturprojekt, utsågs hon sedan till vd för "Sagan ett Kunskapsland". Jättesatsningen för barn fick genklang i hela landet. Iris Rönnqvist blev en medial person i egenskap av ledare och idégivare och kallades allmänt "Iris Sagan".
Miljonerna som avsatts rann ut i sanden på 80-talet, men Iris Rönnqvist har fått se några av sina idéer förverkligas i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och Junibacken i Stockholm - utan att få något erkännande för dem.
- Äntligen kan jag säga det utan att vara rädd för att någon ska tycka att jag är bitter, men Vimmerby och Junibacken är bara små embryon till min idé, som andra har stulit. Jag var lite före min tid, men första etappen av tre i projektet skulle få kosta 186 miljoner kronor och jag hade Asterixparken, Disneyland och Gröna Lund som förebilder!
Konstnär på heltid
Efter att ha avsagt sig vd-uppdraget blev hon skåning med eget företag. Känd som "Iris i Sudarebacken" har hon enbart ägnat sig åt sin konst, gett föreläsningar, haft privatelever och sommarkurser.
- Jag blev äntligen fri. Media-Iris var inte jag, det blev jobbigt i längden.
Eftertänksamt konstaterar Iris Rönnqvist att hon under de 30 år som gått sedan hon flyttade från Norrbotten har blivit en annan än den hon var.
- Det är ledsamt att märka vad jag glömt. Jag har blivit kulturell och går på konserter och teater istället för att ge mig ut i skogen och plocka lingon, men jag har saknat vårvintern och hösten. Från Skåne kommer jag att sakna rapsfälten och vårblomningen tror jag.
Följde hjärtats röst
Hon visar en folder som hon håller på att göra, med målningen "Hjärtats röst" på omslaget:
- Den är på tolv sidor och handlar om min känsla för Norrbotten. Hjärtat är där mitt i det stora okända, för ännu vet jag inte riktigt vad jag kommit till.
Varför just hon, mellanbarn i den stora syskonskaran på dussinet, utbildade sig till konstnär, är något hon kan fundera på än i dag.
- Mina syskon är alla duktiga hantverkare, men ingen gör bilder. Jag tror att det är så enkelt som att pappa en gång visade att han tog min vurm för bokmärken på allvar. Han sa åt mina syskon att "akta Iris bokmärken" när de sprang och lekte där jag lagt ut dem.
- Jag förstod att han respekterade att jag tilltalades av bilderna, färgerna och glittret. Mer behövdes inte för att stärka mitt självförtroende.