Han ringer PT från sitt hem i Nyköping där han gärna ägnar sig åt hästar (flickvännens intresse har smittat av sig) och golf. Han har precis kommit in från en runda.
– Jag gillar ju golf vettu. Jag är helt fast i det.
Hur går det?
– Jorå det går bra. Eller bra och bra ... Men det gör det enligt mig. Man får ha tålamod. Jag är ju nybörjare. Man är på ”touren” varje gång (skratt)
Berättelsen om folkmusikern Mats Wester och hårdrockaren Håkan Hemlin är en otippad framgångssaga. Nordmans kombination av folkmusik och pop,Westers nyckelharpa i förening med Hemlins hesa guldstrupe, texter av Py Bäckman och en fornnordisk aura över hela paketet var ett sällan skådat succérecept i Popsverige.
– Folkmusik för mig var ju Bosse Larsson och jag tänkte ”jaha”, men då sa Mats att det var ett experiment han höll på med. Det han spelade upp var kargt , tungt och lite filmiskt. Jag tycke att det var rätt cool.
Vad är nyckeln till framgången?
– Grovt och grannt brukar jag säga. Mats står för den granna biten. Plus att vi är så olika. Skulle man planera det hela skulle man inte sätta ihop de här två personerna, men kombinationen är fantastisk.
Nordman fick ett av de största genombrotten i svensk musikhistoria. Där och då var Håkan Hemlin blyg och hade dålig självkänsla. I dag är han stolt.
– Det är lite overkligt. Ingen av oss hade räknat med någonting sånt där. Det sa bara swish.
– Det var jättekonstigt att höra sig själv på radion – och överallt dessutom. Gick man förbi ett öppet fönster hörde man vår skiva. Samma sak inne på affärerna. Den var överallt.
Med sitt bockskägg, sin egensinniga gungigt dansande scenstil och raspiga röst blev Håkan Hemlin synonym med gruppnamnet. På flera av skivomslagen är det enbart hans nuna man ser. Han har blivit ”den där figuren” och är den som än i dag ständigt blir kallad Nordman. ”Håkan i det civila” brukar han svara.
– Det är jag och Tjorven i ”Vi på Saltkråkan”. Det spelar ingen roll vad vi gör. Vi kommer alltid att vara Tjorven och Nordman (skrattar gott).
”Mer, jag vill ha mer/jag vill äga allt jag ser” sjunger Håkan Hemlin på debuten, som ett tecken på vad som skulle komma. Skivan sålde i makalösa 600 000 exemplar och pengarna skulle snart forsa in över två osannolika nyblivna popstjärnor. I Håkan Hemlins fall rann de snabbt mellan fingrarna.
– Jag hann nog inte njuta av framgångarna. Jag fick möjligheten att gå ut på den där vackra blomsterängen, men jag plöjde bara rakt igenom. När jag kom ut på andra sidan visste jag att jag hade varit där, men jag satte mig aldrig ner och luktade på blommorna.
Samtidigt som bandets hits, med ”Vandraren” i täten, dånade från lägenhetsfester och sjöngs på dagis eskalerade det droganvändande Håkan Hemlin börjat med redan som 13-åring. Han har i sin självbiografi ”Förlist” berättat att han alltid var hög när han skulle upp på scenen. Han kunde sitta i en bajamaja och röka på.
Om jag får prata i låttitlar, hur förlist var du?
– Jag var nog ganska … Lite Robinson Kruse. Jag levde ju i det där själv också. Hade inga kompisar som höll på.
Det blev värre och värre. Håkan Hemlin svek sin omgivning, men som han själv såg det var det omgivningen det var fel på. I bandet var Håkan Hemlin den ständige strulputten, försenad och opålitlig. Mats Wester fick ofta oroa sig för i vilket skick Håkan Hemlin skulle vara inför spelningarna. Om han dök upp. Till en direktsändning av ”Nyhetsmorgon” 1997 kom Håkan Hemlin full och påtänd i samband med lanseringen av Nordmans tredje album.
Bandet lades på is under ett antal år. Håkan Hemlin gjorde soloinhopp här och där i liten skala innan bandet återuppstod. Den som läser hans självbiografi får mellan åren 1997 och 2011 följa en berg- och dalbana med allt från längre rena perioder till berättelser om egenodlad Marijuana, ruttnande tänder och en splittrad familj. När bandet fick en framgång med ”I lågornas sken” som slog ut självaste Carola i Melodifestivalen, var det med en påtänd Håkan Hemlin vid mikrofonen. Så sent som för fem år sedan körde han av vägen i hög hastighet, ut på en åker och in i ett träd. Om Mats Wester var riksspeleman, var Håkan Hemlin snarare riksbusen.
En musikerkollega har uttryckt det som att Håkan Hemlin inte har nio liv. Snarare 43, men 2011 gjorde han upp med knarket. I nämnda bok berättar han att han gick ut i skogen och tillbringade en vecka där medan han tände av på egen hand, innan han lades in på behandlingshem.
Vad blev vändpunkten?
– Du vet när man har kört ihjäl sig för sjunde gången. Man tröttnar ju. Jag tröttnade inte på själva grejerna, utan på mitt beteende mot folk runtomkring, hur man bara försakade allt. Sig själv framför allt.
Han kände att det fanns mer att ge, att han ville jobba med musiken och skulle ta chansen om han fick den en gång till.
– Jag ledsnade totalt. Det var ren vilja och jag vill fortfarande.
Sedan fem år är han ren från knarket. För ett par år sedan fick han diagnosen ADHD som gav honom en del svar om sin person.
– Jag har inte fått tillbaka ett liv. Jag har fått ett liv.
Kan man säga att du självmedicinerade med ditt missbruk?
– De säger att det kan vara så. Det blir väl så till slut, att man känner sig vanlig och lugn. Det är ju inte därför man börjar, för kroppen har ju aldrig ... Jag vet inte varför men så är det nog för många.
I dag kan han njuta av Nordmans plats i svensk pophistoria.
– Hade jag inte gjort det jag har gjort så hade jag inte varit där jag är i dag. Där jag är i dag är jag jävligt tacksam för. Om det inte fanns någon mening med allt jag gjort tänker jag göra det till en mening.
Tålmodig torde vara tidernas underdrift som beskrivning av Mats Wester under många år.
– Mats har ju varit jätteledsen. Det är klart. Att inte veta om jag ska överleva eller inte, det kan inte ha varit kul. Det går ju inte säga åt mig heller: ”Lägg av med det där nu”. Gör man det för någon annans skull än sin egen blir det inte bra. Jag är jättetacksam för att han tagit mig till sig.
Hur är er relation i dag?
– Fantastisk. Nu skriver vi alla låtar tillsammans också. Jag har större del i det, öppnar mig och säger vad jag vill.
Vårens båda singlar kommer att följas av mer nytt material längre fram. Duon skriver låtar med Py Bäckman som ger duon ”rätt färger”.
– Det är mer Nordman än det någonsin varit. Vi är mer i nuet. Vi försöker återskapa någonting som vi haft tidigare och gör det vi själva tycker är bra.
Piteå är fantastiskt säger han och nämner direkt PDOL-spelningarna på 90-talet och gästspel på musikhögskolans julkonsert på 00-talet.
– Klart man gillar Piteå. Enda stället där man kan på diplom för att man smakat alla paltsorter (skratt). Blodpalt, gourmetpalt och vanligt pitepalt.
Vad tyckte du då?
– Ingenting var gott.
Äh?!
– Pitepalt går väl an, men jag är väl som ungarna. Ser det inte gott ut, när maten är grå, då är det inte gott.
Vad kan publiken räkna med vid helgens konsert?
– Det blir ett jäkla ställ. En rockkonsert i Nordman-anda.
