Knee deep
Ett ägg klarar ett tryck på ganska precis 1,7 kilo om förhållandet är exakt rätt mellan äggets båda spetsar. Ett flertal ägg klarar desto mer. Detta är något nycirkuskompaniet Casus har tagit som tema i sin föreställning Knee deep. Ensamma är vi bräckliga, men tillsammans kan vi vara väldigt starka, nästan okrossbara. Om tryck kontra kraft balanseras ut korrekt.
Genom en serie olika scener tar Casus med publiken på en resa i den mänskliga kroppens gränser. Kompaniet består av fyra akrobater. Föreställningen blandar akrobatik och modern dans, ett uttryck vanligt i nycirkusen. Poetik och rörelse står i fokus, kraft och svaghet. Hela föreställningen är egentligen formad som ett ägg, dess båda spetsar, dess distinkt välvda form.
Dramatik blandas med stillhet, snabbhet med långsamhet. Genom avancerade balansövningar mot varandra skapar dessa akrobater en kedja, där ingenting är starkare än den svagaste länken. Föreställningen är avskalad. Ingen scenografi, inga stora kulisser. Ett antal lampor och en projektor för att förstora upp och visa närbilder är det enda som används. Jag förvånas över hur bra det blir, hur kropp och röreslse får stå i fokus i total avsaknad av andra visuella moment att förhöja upplevelsen. Den monotona musiken verkar illustrera en ström, en utdragen spänd sena som aldrig brister, eller blodet som rinner genom ett hjärta. Kraft kontra tryck, som sagt.
Trots att föreställningen är väl sammanhållen finns vissa brister i dess limning. Repen, som verkar vara ett stående inslag i varenda nycirkusföreställning är fullständigt onödiga. Det är ingenting jag inte sett tidigare och de tillför ingenting till föreställningen. Momentet där en av akrobaterna gör sin kropp till ett förhållandevis välstämt trumset bidrar visserligen till ett coolt trumsolo ála mänsklig kropp, men momentet är förvirrande inom ramen för föreställningen.
De mer dansanta, långsamma och konstnärliga momenten fängslar mest. När en av de manliga akrobaterna gestaltande dansar runt ett ägg och en vinflaska i en ensam scen som osar parisisk bohemimpressionism. Vidare den akrobatiska dansen på fyra pelare med ett enda, starkt ljus som skapar en bild av en gudomlig men bräcklig människa, en människa som är utsatt i sin storhet och gigantiska skönhet och styrka.
Det sista trapetsmomentet är föreställningens vackraste. Sävligt, balanserat och poetiskt skapar akrobaterna kedjor i varandra, bygger upp varandra, stärker varandra i ett uttryck av både individualism men också längtan efter gemensam styrka. Fantastiskt vackert. Knee deep är en föreställning om mänsklig styrka, men också om bräcklighet, ömtålighet och rädsla. Rädslan att gå sönder. Är det ett äggs största rädsla? Att gå sönder?