Jättebra initiativ av Dans i Nord och Piteå Teaterförening att ge den dansintresserade publiken i södra Norrbotten chansen att uppleva Circa, en australisk grupp som hyllas över hela världen som en av nycirkusens mest dynamiska krafter.
Som Pitebo kan jag inte låta bli att smickras en smula av det faktum att Sverigepremiären på Circas turné i Riksteaterns regi förlagts just till Piteå. De som missade fredagskvällens välbesökta föreställning i Christinasalen (lokalen var gissningsvis fylld till tre fjärdedelar) och söndagens föreställning i Umeå, måste ta sig ända till Lund för att få uppleva denna fenomenala, häpnadsväckande, magiska (jag kan inte annat än stapla superlativer i ett fåfängt försök att beskriva vilken makalös show det här handlar om) ensemble om fyra manliga och en kvinnlig artist, alla lika uppseendeväckande smidiga.
Totalt ger Circa exakt tolv föreställningar, varav tre i Stockholm, under denna sin första turné i Sverige hittills.
Vad de fantastiska dansarna och tillika akrobaterna heter kan jag tyvärr inte upplysa om, för informationen om föreställningen och de medverkande är ytterst knapphändig. Något program utöver en enkel flyer, snarast ett reklamblad, tillhandahölls icke.
Det hade till exempel varit mycket intressant att få veta vilken förinspelad musik som framfördes, eftersom den häftiga musiken (ljudet var perfekt!) spelar en viktig roll i föreställningen. På Riksteaterns hemsida kan man inhämta att musik från bland andra Leonard Cohen, den isländska gruppen Sigur Rós och Jacques Brel spelas (Brel och Cohen var de enda jag kunde identifiera), och det är liksom inte tillräcklig information.
Kännetecknande för Circa är att man blandar akrobatens mod med dansarens skönhet. I mina ögon och med utgångspunkt i den aktuella föreställningen handlar det mer om dans och akrobatik med inslag av gymnastik och något enstaka illusionsnummer än om vad jag förknippar med cirkus. Men detta täcks väl in i det som kallas nycirkus.
Att i ord beskriva den audiovisuella upplevelse som Circa bjuder på under en dryg timmes tid är inte lätt. Dans ska man inte förstå intellektuellt, utan uppleva känslomässigt, brukade Norrdans tidigare danschef Jeanne Yasko säga när jag ursäktade mig med att jag inte riktigt förstod mig på det där med dans. Och så är det väl.
Inledningsvis visar artisterna prov på den teknik som kallas flying low och som innebär att man på mjukast möjliga sätt går ned på golvet och reser sig upp igen utan hjälp av armar och händer. Fast här kastar sig dansarna ned handlöst och landar trots det kattmjukt.
En av de mest häpnadsväckande uppvisningarna - och det finns många sensationella inslag i denna storartade föreställning - är när en av de manliga dansarna faller rakt baklänges på golvet utan att dämpa fallet med rumpan och uppenbarligen utan att slå sig det minsta. Snacka om millimeterprecision!
Det som till en början känns lite snopet, nämligen att minsta möjliga rekvisita används, visar sig snart vara en fördel. Tack vare att den stora öppna scenen, utöver ljusteknik, är befriad från scenografisk bråte kan man som åskådare helt fokusera på dansen/akrobatiken.