Nyårsafton har jag aldrig gillat, hur mycket glitter, bubblor och festglada vänner som än omger mig. Varför kan jag inte förklara, kanske är det bara en reaktion på att vi människor aldrig tycks lära oss av våra misstag - trots alla nyårslöften. Lite lättare är det att fira det nya året om det gamla slutar bra för egen del. Typ att man överlevt smärtorna i kroppen och själen ett år till. Men globalt syns ju ingen ljusning. Inför 2009 hopar sig verkligen tragedierna både på nära håll och långt borta:
• I måndags, första arbetsdagen efter julledigheten, fick jag veta att två av mina bekanta förlorat någon de älskar i olyckor. Hela livet kan förändras till det värsta på en enda sekund.
• Ju äldre jag blir, desto fler alkoholister ser jag omkring mig. Det har säkert funnits lika många jämt, men numera vet jag vad de heter. Har väl med åldern att göra som allt annat.
• Istället för att äntligen riva upp det för Israel så förmånliga handelsavtalet, håller EU på att sluta en säkerhetspakt med den ockupationsmakt som utövar statsterror mot civila. Landet som enligt Haagdomstolen begått och fortfarande begår brott mot folkrätten, får därmed avgörande inflytande på Europas utrikespolitik. Bland annat ska Israel konsulteras om EU tänker agera i frågor som rör Mellanöstern! Jag bävar för hur det ska kännas att vara europé i fortsättningen.
• I ett läge när Israel bombar civilbefolkningen i Gaza sönder och samman, säger Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som passande nog blir ordförande i EU under årets andra hälft, att han inte kan göra ett enda dugg åt saken utom att lita till Egypten. Tyvärr går Egypten USA:s ärenden.
• Om ungefär ett år, i december, har FN klimatmöte i Köpenhamn. Ett klimatavtal är av nöden då, eftersom Kyotoprotokollet är giltigt bara till 2012. Vem tror att det blir nåt? Inte jag.
• Nåt, närmare bestämt ett giftermål, kan det enligt alla som har koll på hovet däremot bli mellan Daniel Westling och Victoria Bernadotte. Utsikter till så mycket glamour, trots stigande arbetslöshet och hårdare svångrem i finanskrisens spår, kan dessvärre inte skingra min nyårspessimism för jag bryr mig inte.
• Istället hoppas jag att de politiska blocken börjar bråka om de svenska soldaterna i Afghanistan och att de som vill ta dem därifrån vinner. Men redan nu kan jag gissa att den förhoppningen säkert kommer på skam. Och så är det ett oreparabelt misstag att Sverige över huvud taget är med i det kriget. Vi som varit ett fredligt land så länge - med vissa eftergifter, men ändå.
I morgon är det nyårsdagen. Den gillar jag mycket bättre än nyårsaftonen. Skillnaden hörs redan på dagarnas namn - den ena är ljus och den andra mörk. I morgon kan jag, utan att festa, glädja mig åt att ljuset än en gång återvänder till vår del av klotet.
Jag återfår tron på mänskligheten och är övertygad om att alla kapitalister som spekulerar i livsmedel så till den grad att folk svälter ihjäl medan andra äter sig till döds, kommer att ta sitt förnuft till fånga. Inte frivilligt, det vore att tro på mirakel, men av tvång när hungerkravallerna tränger sig på.
Jag ser fram emot att fira Första maj i Stockholm och börja dagen vid de Spanienfrivilligas hedersmonument La Mano vid Katarinavägen, tillsammans med min kompis vars pappa stred mot Francos fascister med frivilliga från hela världen. Solidaritet - smaka på det ordet. Det är ingen klubb i Stockholm, inget spel, inte en fackförening, det är en handling så vacker att jag blir tårögd när jag tänker den fullt ut.
Men faktum är att jag bara behöver förflytta tanken en enda vecka framåt för att glädjas lite extra åt vad som komma skall. Det händer i Kulturens hus, smycket i Luleås stadskärna, när operasångaren Peter Mattei kommer dit och musicerar med alla sina världsstjärnor till polare. Att de allihop befinner sig i Norrbotten samtidigt är en svindlande tanke, glamourös så det stänker.
Nej, nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Måste planera bevakningen inför Matteifestivalen.
Gott Nytt År!