En känd Get, Sverigedemokraternas herde, kan skriva under på det där med ”lycka”. Han har verkligen haft ett lyckosamt år. I opinionsmätning efter opinionsmätning har han i sin flock kunnat räkna in fler och fler får från LO och moderaterna.
Vad ”fred och harmoni” beträffar, borde någon ta ett snack med astrologkineserna.
I detta Getens år har Piteå-Tidningen fyllt hundra. Själv har jag blivit femti. Eller tjugo. Osäkert det där. På pappret fyller jag sjutti, men det är bara på pappret.
Sveriges efterkrigsbarn har genomgått en osannolik åldersinbromsning, visar forskning. Åren biter inte. Hemligheten bakom fyrtiotalisternas kollektiva åldrande-härdsmälta, anses vara att de levt hela sitt liv i den allmänna välfärdens omfamnande. Spetsad med en dos penicillin, bör väl tilläggas.
Dagens 70 är de nya 50 eller till och med de nya 20. Fysiskt och mentalt. Rock’n roll-generationen fortsätter att rocka på efter pensioneringen. Reser och festar och har sig. Utan ett uns av dåligt samvete bränner de hela det förväntade arvet. Barnen får vara glada om de slipper pröjsa för morsans och farsans sista fest. Den där de inte hör till de aktiva. Så att säga.
Således blir jag inte sjutti förrän jag fyller nitti. Om ens då. Det finns grader i den här branschen också. Det handlar om snittet. Somliga är förstås nitti redan vid sjutti, eller femti, men dylikt är onödigt att ta upp i denna glädjens stund.
Alla är förstås inte jätteglada. Barnen redan nämnda. Andra kan också bli litet trötta på det här. I och med att du, trots dina sjutti känner dig som tjugo plus och ser ut som sjutton, orkar du vara besvärlig och ställa krav. Exempelvis på att bli kvitt diverse krämpor som vill slå klorna i din lekamen.
En läkare jag besökte för en tid sedan gav sig ut på en filosofisk tripp om åldrandet och dess ofrånkomliga härjningar i våra kroppar och att detta fick vi finna oss i, när vi nu envisades med att leva så länge. Lätt suck.
Förr dog människor friska, förklarade han och föreföll uppiggad. Döden inträdde i så unga år att människorna inte hann bli skumögda och lomhörda, få ledvärk och magsår och torra slemhinnor. Redan vid tjugo års ålder kunde de falla offer för ett spjut eller ett hungrigt lejon.
Nu var de rätt ont om lejon i Markbygden där jag växte upp. Inte ens storstadsdjungeln Piteå erbjöd några värreaktiga rovdjur. Inte var det så gott om spjutkastare heller. Så det ödet hade jag lätt att undgå och ville nästan be om ursäkt för att jag nu satt här och uppvisade icke obetydliga livstecken.
Så småningom gick det upp för mig att doktorn befann sig på savannen, varifrån jag, eller det som skulle bli jag, utvandrat för dryga 40 000 år sedan. Så småningom gick det också upp för mig att om inte den så kallade utvecklingen stått i vägen skulle jag redan vara död. Litet krämpor, men vadå? Jag hade överlevt mig själv och uppvisade inga symptom på att inte fortsätta med det.
Otroligt lättad fick jag behärska mig för att inte kasta mig om den doktorliga halsen i djupaste tacksamhet. Jag dansade ut och gick raka vägen till Systemet för att inhandla något yppiiimedel. En sådan läkare!! Skål tamej fan! skulle Jacob Dahlin, han med Stegen, ha utropat.
För att återgå till hundraåringen, så må man säga att den där forskarrapporten om att äldre blir allt yngre också kan anbringas på tidningar. Piteå-Tidningens första nummer var ingen rosenkindad baby precis. Dödsannonser på både första och sista sidan, ett tack till Förvaltningen från de fattiga i Munksund och försiktig förhoppning om ett Gott nytt år!
Och det blev det ju. Många. Hittills hundra. Dödsannonserna har fått ge plats åt piggare nyheter och de fattiga är inte längre tacksamma. Dom är förbannade. En vrede, den egna och vissa betraktares, ur vilken det hälsobringande välfärdssamhället sprang fram.
Vad beträffar Getens år och det där med ”fred och harmoni”, finns ännu tid till försoning. Men det är bråttom. Sjunde februari tar det slut. Sen kommer Apans år, mitt år, och jag säger bara: Gruven jä! Livat? Jåå.
Gott Nytt År!