Synd på en så bra idé

En gång i tiden startade vi ett band som hette Elektriska Svea. Vi var verkligen usla, men gjorde ett par egna skrikiga punklåtar med så kallade samhällskritiska texter. Bandets livslängd var dock kort. Några år senare sjöng jag i bandet Stiggs som företrädesvis höll till i replokalen, men vi agerade faktiskt förband åt Slues vid ett tillfälle. Drömmen om ett rockliv stannade dock vid en dröm.
Det måste ha funnits tusentals band med liknande drömmar. Unga människor som drömt om att slå igenom med sin musik. Men för de allra flesta har det stannat just vid en dröm.
Så när Pieter Tham (tidigare ekonomireporter i tv) skriver en bok om sitt ungdomsband, The Sebastians, känns det som en väldigt bra idé. Äntligen någon som sätter ord på så mångas slocknade drömmar. Men dessvärre är "Sebastians - 60-talsgruppen gud glömde" till stora delar en rejäl besvikelse och tråkighetsfaktorn är hög.
Thams musikaliska karriär startade 1963. Tillsammans med brorsan och två kompisar drömde han om att "bli större än Beatles" och under några år övade de på sina instrument, tog ut coverlåtar, skrev ett par egna sånger och gjorde en handfull spelningar.
Det finns moment i boken som alla som sysslat med musik känner igen. Jag tänker på det här med att ta ut en låt och försöka få till det gemensamma framförandet. Det är de intressanta delarna i boken. Problemet är att Pieter Thams ungdomsliv inte känns som en del av det 60-tal som många refererar till.

Tham växte upp på Östermalm i borgerlig miljö och delar av skoltiden tillbringade han på privatskolor av internatkaraktär. Mycket kan man säga om högern, men de brukar inte direkt förknippas med rock’n’roll. Den skyddade uppväxten innebär också att Tham saknar all kontakt med den framväxande musikrörelsen och de politiska skeenden som förknippas med 60-talet. Han står vid sidan och tittar nedlåtande på. Nej, man behöver inte politisera en bok om ett popbands vedermödor, men det kan vara värt att sätta in det i en kontext.

Det värsta är ändå bokens tråkighet. The Sebastians historia saknar all spänning, så vida inte tjuvrökta cigg och en vinfylla kan klassas som rock’n’roll. Nånting måste ju ha hänt? Endera mörkar Pieter Tham eller också var han bara ett hårt hållet moderatbarn utan egna tankar och idéer.
Med boken följer också en cd med tre inspelade låtar och det enda förmildrande med dessa är att inspelningstekniken var primitiv.

Idén att skriva om ett band som inte lyckades är bra, men Pieter Tham lyckas inte alls. "The Sebastians-60-talsgruppen gud glömde" är verkligen en trist, om än påkostad, parentes som inte engagerar.
Fast den där sloganen om att "rocka röven av högern" hamnar möjligen i ett förklarande ljus.