Generöst med foton men tunn biografi

Det finns bättre och viktigare svenska rockband än Broder Daniel, men få band har gjort lika starka avtryck i samtiden. Hatade av vissa, älskade av andra, vinglade bandet fram från den ena skandalspelningen efter den andra i mitten av 90-talet. Musicerande som hantverk och att repa var inte själva grejen, det handlade snarare om utlevelse och expression. Sprit och droger snarare än ordning och reda. Ett tag var Broder Daniel i princip bannlysta av landets konsertarrangörer.

Att den dekadenta outsidern och posören Henrik Berggren skulle bli stjärna anade klasskompisarna på privatskolan för överklassbarn i Göteborg redan i högstadiet. Tillsammans med Daniel Gilbert bildade han det som skulle bli Broder Daniel. Snart anslöt Håkan Hellström.
Men det var Berggren som höll i kompassen och odlade utanförskapet i svarta-rock-gänget. Som ett litet exempel kan nämnas att det var han och inte Håkan Hellström som började med sjömansblusen.

Att Broder Daniel gjorde en dygd av att inte repa särskilt mycket ska inte förväxlas med att de inte kunde spela. Visst, från början var det mer skramligt än bra, men när Theodor Jensen kom med så höjdes nivån. Dessutom visade det sig att Henrik Berggren hade en förmåga att skriva "odödliga" låtar med upprymt vemodiga texter som ganska snabbt lockade till sig en särskild sorts hängivna fans. När Broder Daniel fick med tre låtar i soundtracket till Fucking Åmål så växte fanskaran lavinartat, men framgångarna följdes av mer kaos och skandaler.

Martin Norberg (foto) och Klas Ekman (text) har skrivit biografin "Broder Daniel - when we were winning" eller snarare ett bokslut av bandets splittrade karriär. Som biografi betraktad skrapar den bara på ytan och författaren håller igen när kaos, sprit och droger avhandlas. Det är alltså ingen "The Dirt" vi får ta del av, men det är också alldeles för grunda personporträtt.
Vi väntar fortfarande på den ultimata svenska rockbiografin, men den verkar vara omöjlig att skriva.
Den löpande texten är kronologisk och varvas med tidningsklipp och kortare texter av Henrik Berggren. I den sista texten skriver han "Jag kan ångra att vi förstört en massa för oss själva, vilket vi alla ångrar för övrigt", men samtidigt gör han klart att för Broder Daniel har allt varit på liv och död. Om än det givetvis kom som en chock när gitarristen Anders Göthberg tog livet av sig.

Nej, som biografi betraktat är det här en tunn historia. Desto frikostigare är bildmaterialet med en poserande Henrik Berggren i centrum. Å andra sidan behövs det inga avhandlingar för att begripa att den som väljer att leva ut rockstjärnemyten får ont när det är dags att landa. "What have we done to our lives, we could have been anything ..." som Berggren sjunger i sången "When we were winning".